Ett grönt vacuum

Tystnaden och lugnet har lägrat sig över Sommarro. Det var partiell solförmörkelse för nån timme sedan, jag försökte lyssna på världen genom köksfönstret för att se om den tystande så där som den kan göra då. "Kanske lite", tänkte jag. Sen märkte jag att det inte är en käft hemma i hela huset, bilar åker förbi blott sällan och bara enstaka gamla tanter går med hund i stadsskogen. Det var precis lika öde före som efter detta universums mest haussade astronomiska fenomen, som påverkade ingen.


Det uppstår någon sorts vemodig känsla på sommaren. Den borde ju vara glädjens och livets återvändande till människohjärtat, tänker jag. Alla borde leva upp.

Just nu får jag intrycket av att folk väljer att leva upp någon annanstans. Att där vi är nu inte duger. Det verkliga livet pågår alltid annorstädes. Det finns alltid något annat vi vill göra, någon annan vi vill vara. Är man inte nöjd eller tillåts man inte vara nöjd?

I övrigt, grym sommar, inte bara för att sommaren innebär frånvaro av höstdepressioner.