Det var en ganska skyddad verkstad att växa upp, inte sant? Med vissa undantag. Världen var vårt ostron.
Många föräldrar uppmanade till och med sina barn att inte göra som de gjort, utan att hitta på något som inte var lika själadödande tråkigt som till exempel att vara tjänsteman på en av de oerhört många myndigheter som explosionen under efterkrigstiden gav ekonomiskt utrymme för att bygga upp. Sen dök 60-talet upp med nya pedagogiska metoder, nittnasextitvå avskaffades betygen i de lägre årskurserna i skolan. Det är en fin tanke, att man ska lära för kunskapens skull, men kanske lite naiv. Det verkar inte funka sådär jättebra, i alla fall.
Well, times they are a'changing. Sötebrödsdagarna är över. Börsvåren har liknats vid Krügerkraschen. Kaffedoften ligger som ett moln av senapsgas över sängen när man vaknar.
I sin skyddade verkstad sitter alltså barnen och täljer tills verkligheten visar sig vara en helt annan än den som förespeglats under hela barndomen. "Jasså. Var det så här det var? Jobbigt, jag saknar ju de emotionella och mentala verktyg som behövs för att handskas med motgångar", låter det sedan.
Okej, det här kanske inte stämmer helt på mig, men det ingår i spelet att använda sig själv som exempel. Effekten blir som större så.
Att jag skriver så fasligt många ord har som vanligt med nyhetsflödet att göra. Det har skrivits om en 8-årig lundapåg och att en annan lundapåg JO-anmäls för att alla i en klass bjudits in till ett födelsedagskalas - utom två.
Mobbing på hög nivå, kan man tycka? Kanske. Det gör ju lite ont i en att höra det. Fast lite ont, vet inte om det räcker.
Om de som valdes bort var mobboffer som allid valdes bort och stod överviktiga i ett hörn och luktade urin och odlade sitt talfel, då vorde det riktigt hemskt. Men i princip: kan man vänta sig att barn, uppväxta i en helt annan värld än den de förväntas fungera i som vuxna, ska kunna hantera den cyniska, ondskefulla, svårtolkade och uteslutande verklighet som är världen? Och kan man lagstadga umgänget?
Kanske är det med människobarns umgänge som med djurungar, att lek fungerar som en förberedelse för all framtida skit man måste ta - skit som helt plötsligt är på allvar och som måste sväljas kall utan att ligga gömd i en sked äppelmos.
2 kommentarer:
nej, man behöver inte lagstadga umgänge, men kanske, bara kanske, gör det ingenting om en skola har ett regelverk som säger att inbjudningar får delas ut på fritiden om inte alla är välkomna. Det är klart att man måste få bjuda vilka man vill, och låta bli att bjuda. Men att bespara de utstötta en förnedring i klassmiljö är mer en trevlig gest som säger att det åtminstone finns en idealiserande tanke om att alla ska få vara med. Det är ingen inskränkning (och för den delen - inskränkningar är oftast av godo). Och den starkes rätt får barnen lära sig i vilket fall som helst.
Ja, det är helt rätt. Skolan bör vara en fristad från sån skit. Men jag körde någon sorts pars pro toto-resonemang här, det var inte just detta fall som var poängen.
Men jag hamnar alltid i det där bryderiet - ska man försöka leva i välden på bästa sätt och acceptera att vissa brister i människans natur alltid verkar bestå och bara hantera dem - eller ska man bara fortsätta sträva, fastän man vet att det inte går att putsa en bajskorv?
Sen finns det ju en skillnad mellan resonemang, åsikt och praktik.
Skicka en kommentar