Mao, Stalin och Kennedy

Ett problem vi har nu är bristen på visionärt ledarskap. Jag tror att en nisse som Obama, som predikar istället för att diskutera ersättningsnivåer, kan behövas i Sverige med. Någon som får alla som bor i landet att samlas en smula i andanom. Att känna, det här är vi, vi har det så här, fastän vi egentligen vill ha det så här. En visionär, som har en vacker bild i huvudet, och som kan förmedla den. Ett gemensamt mål alla kan komma överens om.

Andra visionärer är de ledare som har skapat stora saker. Det kan handla om att byta riktning på en flod, döda alla sparvar i ett land eller flyga till månen i en korv av järn.

Jag tycker att vår sjukt uppblåsta finanskris föranleder något liknande. Det enda sättet att vända nedgången verkar ju vara att konsumera mer, att bygga mer, att sälja mer - att helt enkelt inte låtsas om att solen har gått ned. Då får vi in mer skatt och färre arbetslösa.

Till visionen! Staten ska starta ett enormt företag i miljöbranschen. Det ska bedriva spjutspetsforskning inom miljöteknik och suga upp så mycket kompetens som möjligt från döende industrier. Ni vet vilka jag menar.

• Ett bra sätt att spendera stimulansmiljarder - svårt att kalla det slöseri
  
• Ger nya jobb och tillvaratar kompetens
  
• Ger hela samhället och industrin en skjuts i rätt riktning inför en omställning som ändå måste göras
• Kan säljas av när det bär sig
  

Sen kommer ju EU att ogilla konkurrenssituationen som mitt Mao-projekt medför. Men vaffan, vartenda amerikanskt jätteprojekt har ju börjat statligt, eller iallafall militärt.

(Att mycket av ekonomiska fluktuationer handlar om psykologi förtigs och alla tiger defaitistiskt still. Pressen, som i stort styr det gemensamma tänkandet i dagens Sverige, verkar skita i att de har ett ansvar. De granskar inte längre, de regerar bakom kulisserna.)