Köksöborna

Köket. Hemmets hjärta.

Människor tillbringar allt mindre tid i det. Matlagning har ganska hög status, den som kan koka sås åtnjuter stor respekt och kockar är numera stjärnor. De flesta har dock inte tid eller ork att stå och koka fond på kalvben som man får av den lokale, fryntlige slaktaren, han som har en hård men hjärtlig ton, även om det känns primalt och härligt slow food-kontinentalt. Man kan låta saker ta tid. Men det hinner man inte.

Tid finns inte. Men pengar. Och vilja. Så du kan ju kompromissa och köpa dig ett läckert kök. Med skåpluckor i kadmium eller något annat luxuöst.

Visst, skjut, inte mig emot. Men man kan ju tänka på vad kök används till först. Det är en slags verkstad. Det blir smutsigt och blött. Så om du inte känner att teak är ett alldeles extra etiskt korrekt träslag så kanske du inte ska ha träbänk, annars får du ägna all din fritid åt att torka skiten med disktrasa. Och om du använder köksattiraljer större än en äggkopp så kanske du bör ha en diskho större än en salladsskål.

Och om du lackar träbänken, så borde du... fan, du ska absolut inte lacka träbänken!

Nu vet ni hur mitt kök ser ut. Jag hatar det. Nån har försökt hänga på nån idiotisk designkökstrend men misslyckats. Jag vill ha ett riktigt kök. Ingen jäkla sten eller trä eller epoxy, ingen rund liten diskho. Jag vill ha diskbänksrealism!

Jag vill ha rostfritt, stora hoar, funktionell men ful kran. Jag vill laga mat och slabba och skita ner. Jag vill ha ett kök man kan göra fond i. Jag vill ha ett kök man kan leda in en oxe i, slakta och stycka den och sen bara spola av det med slang.

Är det för mycket begärt?