O, längtan...

Ägodelar har aldrig varit något jag lagt värst mycket vikt vid. Iallafall inte intellektuellt. Jag vill till exempel inte ha en dyr TV eller så. Många andra tycker ju att sånt är the shit. (Lägg märke till räddningen här; jag skrev intellektuellt. I själva verket är jag säkert lika galen i att äga som alla andra.)
Nu har jag iallfall investerat i en kamera. Den var rätt dyr. Men jag har tänkt använda den i jobbet, och då betalar den sig liksom. Förhoppningsvis. Och så skapar den saker. Den ger mig produkter, den lär mig något. Den producerar. Jag blir kreativ. En TV konsumerar. Försvarstal, jojomen. Tvingade man kameran och TV:n att slåss till döden, så skulle TV:n få bita i gräset.

Iallafall. Kameran är helt ny på marknaden, och svår att få tag i. Företaget ska skicka den när den kommer in, när nu det blir. Jag har redan betalat och nog väntat en månad. Och har säkert minst en vecka kvar. Jag längar verkligen. Jag hatar att längta.

Längtan är att eftersträva en tid som inte är nuet, och därmed att nedvärdera det du just nu gör. Det är bara fel, helt enkelt. Livet är för kort för att längtas bort. Jag vill inte. Dels har jag ingen naturlig fallenhet för längtan, trodde jag, liksom jag inte har någon för att planera framtiden. Dels vill jag surfa på nuet. Insmord i nu och närvaro.

Se fram emot är okej, men när det blir längtan av det hela, så betyder det att du antingen har konstig livssyn, eller att nuet är dåligt.

Helst av allt skulle jag vilja göra saker när de föll mig in. Tack, samhällshelvete för att jag inte får det.

Jag vill ha kamerajävlen, men satans jävlar som tvingar mig att längta.