Genom parken, när jag cyklar till kontoret framåt förmiddagen, så brukar jag ta det extra lugnt. Jag sträcker på ryggen och skippar racerframåtlutningen. Jag låtsas att jag har all tid i världen. Intet väntar på mig. Det blir nästan 1800-tal, fast cykeln bara är femton år gammal.
Jag tittar in i lövsalen som leder fram till biblioteket. Rullar långsamt förbi. Parken är en icke-plats. I den finns ingenstans att vara. Inga naturliga upphållsplatser. Men man kan cykla långsamt igenom den och titta på höstfärgerna. Det blir tjugofyra sekunders meditation på vägen. Tjugofyra sekunder där man kan låtsas att världen är en vacker plats. Det luktar löv och fukt och min kavaj är uppknäppt. Det är varmt.
Det gick någon i gruset. En gammal herre med rollator. Det ena av den gubbens bruna byxben var kortare än det andra, det slutade strax under knät. Avklippt. "Ett kreativt sätt", tänkte jag, "att möta den för årstiden så höga temperaturen".
När jag precis skulle cykla förbi tänkte jag att han ju promenerar med ena benet i då och det andra i senare. Det är lite stort. Kanske är det ett ställningstagande gentemot omvärlden? Ett dolt tecken på att vi lever mitt i historien?
Sen kom jag alldeles intill. Det nakna benet hade en ovanligt frisk och jämn nyans för att sitta på en gammal gubbe. En hund låg där begraven. Det gick upp ett ljus. Kroppsdelen mannen valt att blotta för världen var av plast.
Vad säger det egentligen om världen när det vi sticker ut i luften är en konstgjord kroppsdel?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Får man vara så torr i det här sammanhanget och säga att han säkert klippt byxan vid stumpen, för att det inte skulle hänga en massa byxben ivägen när han inte har protesen påspänd?
Meditera mera!
Naturligtvis får man det, men då är man... torr.
Om man alltid valde den mest uppenbara förklaringen, hur skulle då världen se ut?
Skicka en kommentar