P Diddy

Världen är till viss del befolkad av revolutionärer, med mycket olika medel och ändamål. En del av dem, tixempel de ungdomar som deltar i Reclaim the streets-fester och krossar skyltfönster, har kanske inte agendan helt klar för sig. Dennis Lyxzén, en man som man lika ogärna ger sig in i debatt med som man skulle med salig Lenin eller varför inte Engels, verkar inte heller ha idealvärlden uppmålad framför sig med alldeles entydiga penseldrag - i alla fall om man ska lyssna till vad han säger i senaste numret av SEX. Nej, fienden definieras tydligt i den ena riktningen, men exakt för vad man slåss är luddigare formulerat. Lyxzén, påläst som han är, vet inte ens om hans idelvärld ska vara "anarkistisk, rådskommunistisk, eller en socialistisk demokrati", och då kan man ju föreställa sig hur svaren man får om man frågar virrhjärnorna med gatstenarna.

Hursomhelst: Själv är jag feg och småborgerlig. Tanken på alltför omvälvande samhällsomstörtningar skrämmer mig. Jag vill till exempel inte så gärna se en proletariatets diktatur, för stora delar av proletariatet lyssnade inte i skolan.

En revolution ser jag däremot fram emot, en revolution som kan vara nära förestående, och det är hit jag vill komma. Två av världens största skivbolag, EMI och Warner Music, fick inte alls slå sig samman, som de ville. EU-domstolen hajade att det rent konkurrensmässigt kan bli lite kärvt för de andra bolagen. Tack för det. Man kan vara ganska säker på att en sammanslagning skulle ha lett till att ett gäng artister dumpades, inte det motsatta. Man skulle säkert slimma organisationen.

Stora skivbolag är en sån där grej som konsumenten inte vinner på. Likriktningen blir enorm, även om underjorden förstås är tätt befolkad trots jättarnas existens. Musik är mer än en handelsvara; det förmedlar inte EMI, dock de mindre bolagen. Skivbolagen har inte någon gudagiven rätt till sina vinster. Den marknadsandel de har mutat in, och som försvaras med näbbar och klor, har de bara till låns. Konkurreras de ut, så ska de bort. Precis som alla småbolag som köpts upp eller konkurrerats ut tidigare.

Nedladdningen säger de själva bidrar till branschens nedgång, även om vissa undersökningar visar på motsatsen. Men visst, spridningsformerna är nya och revolutionerande, och möjligheterna till egna produktioner likaså. Nya inventioner alltså med lite tur kanske dödar storbolagen, men de kommer att kämpa emot. Deras lobbygrupper kan inte tillåtas få för stor makt under resan nedåt, det är viktigt.

När flyget tog över, försvann naturligt nog en del av den transatlantiska passagerartrafiken till havs. Utkonkurrerad och död. Det får sägas vara korrekt. Det är den marknadsekoomiska darwinismen i ett nötskal. Play by the rules, die by the rules. Fan vad mycket engelska det blev.
Kolosserna darrar på sina lerfötter. Revolutionen är här.

Lao Tse säger...

Cyklade till kontoret idag i den mest filosofiska av väderlekar: duggregn. Jag kom fram till att min samlade livsfilosofi kan klämmas in i två teser.

Den första: Ha inte för stora förväntningar på din omvärld. Allt bra som händer blir då en positiv överraskning och besvikelserna minimeras.

Den andra: Välj aldrig det vegetariska alternativet.

Pissa på George Gallups grav. Om han är död.

Så har det skett ännu en gång. Sossarna är i medvind. Nyhetsmedier rapporterar det som fakta.

Opinionsundersökningar är skit, och påverkar människors fria vilja, eftersom folk vill tycka som varandra. Det är Schrödingers katt och kvantfysik, iakttagandet förändrar det iakttagna. Själva undersökningen är en del i opinionsarbetet, den är inte alls en objektiv mätning av samhällets strömningar.

De enda som tjänar på de ständiga opinionsundersökningarna är undersökarna själva. Man borde göra världen en tjänst och sluta lyssna på och skriva om skiten. Alla ungdomar är sverigedemokrater? Mitt ansikte.

Viel Sturm, kein Drang

Var på ett möte för egenföretagare in spe i kungliga huvudstaden för några månader sedan. Deltagarna skulle presentera sig, berätta lite om affärsidéer och annat relevant, och diskussionen kom igång så smått. En mycket infödd tjej sade en sak.

"Jag är bra på tyska och engelska och hyfsad på svenska".

Jag kände mig tvingad att komma ihåg det. Otroligt konstigt. Vad fan menade hon? Visst, många svenskar tror att de är sjukt bra på ett språk när de lärt sig prata utan att staka sig alltför mycket. Eller, de tror att de talar flytande, när de lärt sig slänga in "like" istället för "typ" mellan alla ord, à l'américain. Fattar folk inte att det finns nyanser som man behärskar genom sitt modersmål, och som man aldrig lär sig genom att titta på Huset fullt?

Det hela är respektlöst mot tyskar och alla engelsktalande, utom de flesta amerikaner.

Kan alla jobba?

Asså, jag har tänkt på en grej. Det har att göra med att arbetslösheten inte minskar nämnvärt trots högkonjunkturen.

Resonemanget lyder: Matproduktionens effektivitet har ökat konstant sedan människan blev jordbrukare. Med välståndet ökade befolkningen exponentiellt, men ökningen mattades av i modern tid, och nu är det till största delen invandring som gör att vi blir fler i Sverige. Jordbrukets effektivisering ökar dock fortfarande, kanske inte fort, men ändå.

Allt färre människor producerar maten åt allt fler. De som inte producerar mat, hittar på något annat som de kan göra för att få matpengar, som att snickra vagnar åt bönderna så att de får än mer tid till att producera mat. Egentligen skulle kanske bonden kunna vara självförsörjande på vagnar och mat, men nu har han ett överskott att sälja. Mot vagnar. Eller yxor. Eller soppa, en förädling av det bonden odlat.
Till slut kan inte alla producera något handfast, utan man börjar med det ökande välståndet att även producera tjänster.

Min tanke var att någonstans, när maten, vagnarna, soppan och yxorna och en massa tjänster finns, så blir det man gör i utbyte mot överlevnad mer och mer konstlat. Någonstans där, så vore det inte så konstigt om det tog stopp. Det blir folk över, folk som inte riktigt behövs för produktion av vare sig varor eller tjänster. Maten till dem finns där, men deras arbetskraft är överflödig.

I det skenet kan jag förstå att man skulle vilja förkorta arbetstiderna. Arbetet kanske inte räcker? Jag skulle vilja att en ekonom berättade för mig hur det egentligen är.

Skandalen som artificiell entitet

Vi lever säkert i samma värld ni och jag, med samma medieregisserade verklighet. Det är nästan omöjligt att bli upprörd av något utan att det är något medieförmedlat. Skandalen är det nya, men de riktigt maffiga tycks ha försvunnit med Watergate. De måste alltså skapas. Det jobbiga med de skapade skandalerna, de som alla indignationsjunkies älskar, är att de oftast faller sönder vid minsta genomlysning. Det är bara ur ett visst sken man ser dem som skandaler, belysta rakt framifrån syns inte skuggorna.

Det är bara att bena ut och plocka isär. Den stackars handikappade pojken Bobby, som jag ärligt talat inte känner mer för än för jordbävningsoffer på andra sidan jordklotet, hamnade i fruktansvärda familjeförhållanden. Massor av barn misshandlas till döds av sina föräldrar, en pojke blev skandal, och just den pojken var isolerad och kunde inte ha upptäckts.
Det startas insamlingar, inte minst genom en goodwillhungrande kvällstidning, men hur de ska använda pengarna kan jag inte förstå. Anlita privatdetektiver som ser till att föräldrar behandlar sina barn väl? Det måste vara den bomullsfodrade verkligheten vi lever i, den som kväver människans initiativförmåga, som gör att vissa fått för sig att världen är en god plats där ingen kommer till skada.
Gott och ont är inga absoluter, de är produkter av kulturellt avhängiga moralresonemang. Med det i åtanke så är det underligt att få för sig att gott är normalen, vilket det verkar som om indignationskörerna gjort. Det känns dock lite väl Kyrkans barntimmar för att jag ska tro på det. Det sker bra saker, och det sker dåliga. Man måste erkänna att vissa av de dåliga är omöjliga att rå på, eventuella lösningar på problemen är värre än att låta saken bero. Det blir en sorts teodicéproblem av det hela, men gud är utbytt mot välfärdssystemet.

Vi måste acceptera att skit händer, och se när det lönar sig att kämpa. Att tycka synd om går inte att äta, och blåmärkena bleknar inte snabbare. Indignationskörerna blir lite som vissa demonstrationer, man undrar hur mycket de i tåget egentligen bara demonstrerar för sig själva och för att möjligen få bättre möjligheter att utbyta kroppsvätskor med de andra demonstranterna. De som ger näring åt indignanternas eld i nästan alla fall av artificiella skandaler är de löpsedelsberoende kvällstidningarna. De uppfinner skandalerna, de när dem och låter dem slutligen dö. I fall med politiker inblandade så hjälper resten av pressen ofta till - se till exempel den senaste månadens händelser med Lars Danielsson och fifasnubben med raggningssamtalen.

Dessa händelser är på sätt och vis moraliska teknikaliteter, de är Kinnekulle - nej, en fralla - och Watergate är Mount Everest. Tidningsankor, de blåser snabbt förbi, inte så farligt, kan man resonera, men de ödelägger människoliv och stjäl min tid.

Jag frågar: Hur perfekt vill vi att en människa ska vara?
Vad kan man kräva i form av korrekt beteende?
Hur små krokar kan en tidningsanka hängas upp på?
Hur skapas en skandal?
Hur lätt är det att fylla mallen?
Hur lätt kan man trigga en människa genom att lägga material i nämnda mall?
Räcker det rentav med att skriva det i en tidning i den förväntade formen för att körerna ska fylla sina lungor?

Rättigheter utan möjlighet att någonsin uppfyllas står mig upp i halsen. Offentligt vädrat tycka-synd gör mig illamående. Energin kan användas bättre.