Olidligt

Hittade följande kärnfulla text i kommentarsfältet till en artikel på SvD.

2009-04-17T09:45:00.003+02:00

Re: Emanuel, 2009-04-16 23:07
Vad säger att du skall äga verket i evighet? Helt mot naturlagarna. Tillverkar du en möbel i en snygg design kan du ansöka om mönsterskydd. Det har nyligen förlängts till 15 år. Sedan är det fritt fram för "pirater" att tillverka lyktglas till bilar och annat.

Trallar du fram en melodi skall du plötsligt skyddas i 70 år efter din död. En möbeldesigner har inte 5 kr i ersättning varje gång du sitter i din soffa. Varför skall musikern ha betalt så fort någon lyssnar i all evighet?

null , 2009-04-16 23:47

Länk

Satansjävlahorword

2009-04-15T08:58:00.005+02:00

Sitter och sammanställer ett dokument innehållande två sorters formatering - fet och icke-fet stil. Arial. Tio punkter. Arbetar i Word 2003. Texten innehåller texter, inklippta länkar och då och då en inklippt rubrik. Allt taget från nätet. Jag gör detta varje morgon. Det är en del av mitt jobb. En liten rutin varje morgon.

Word 2003 visar sig (varje morgon) ha lite roliga funktioner. En av dem gör att formateringen av flera närstående stycken ändras när jag försöker radera en hård radbrytning. Plötsligt är all text på sidan 18 punkter stor, fet, kursiv och presenterad i typsnittet Mongotron Semibold. Att detta sker kan härledas till att text som en gång stod på sidan, nu nogsamt raderad, har haft en liknande formatering, dock inte nödvändigtvis exakt samma. (Nej, det hjälper inte att markera allt och välja Radera formatering. Den här funktionen verkar ha ett helt eget minne.)

En annan rolig funktion är den som visar sig när jag vill kopiera två rader med olika formatering till en annan plats i dokumentet. Texten förblir densamma, men Word 2003 underhåller mig genom att spegelvända formateringen ("Förstör Word 2003" blir "Förstör Word 2003").

Jag är en ganska van användare av ganska många versioner av Microsofts programsvit Office, men det här känns ändå nytt och fräscht för mig. Känslan av att vilja frammana en hämnddemon från helvetets hetaste svavelfloder känns också ny och fräsch, jag har ju trots allt bara jobbat vid den här datorn i några månader. Det är härligt.

Härligast av allt är emellertid vetskapen om att det någonstans, långt inne i Word 2003:s outgrundliga malström av kod, finns en ibockad ruta framför textraden "Knulla allt jag skriver till oigenkännlighet". Bara jag hittar den är mina problem över.

Att störa sig oförklarligt på fenomen och att inte orka hålla ihop en text

2009-04-14T13:39:00.004+02:00

Linda Skugge påminde mig tills nyligen om Madonna - de är båda statiska, på något sätt. Madonna har varit professionell sångerska i 30 år eller något nu, och hon har fortfarande inte lärt sig sjunga worth a damn; det är samma stela, ansträngda vibrato, samma klanglösa röst och begränsade register. Linda Skugge har skrivit professionellt sedan 1991, utan att ha utvecklats som skribent det allra minsta.

Fast nu gör ju LS lite mer, analogin faller. Hon har ju blivit entreprenöör. Nuförtiden startar man inte bara ett företag, man måste tillhöra någon sorts liten selekt grupp, suga upp en hel ideologi i kapillärerna. Man blir entreprenöör och snackar om det tills alla spyr. Predikar evanglium.

LS har gått från popskribent till feministskribent till moderatskribent till Staël von Holsteinsk entreprenörsskribent. Fan, entreprenör, vidrigaste av vidriga ord. Nu är det viktigaste av allt i världen entreprenörerna. Entreprenörerna är de som räddar Sverige. Och världen. Man kan blir folkhemssosse för mindre. Sån där gammal god som misstror företagare.

En rykande het kopp härligt knaprigt kaffe.

2009-04-03T09:13:00.002+02:00

Återigen lite lyteskomiskt skyltskåderi. Särskrivningar är helt ute nu, ingen orkar bry sig. Nu är det problem med prepositioner som är skiten.

Nästa trend för ordmärkarmaffian blir satsflätning och den gamla godingen syftningsfel - kommer våren 2010. Redan 2011 torde dock grammatisk kommatering bli det stora föremålet för förnumstiga kommentarer på allehanda bloggar för kvasiintellektuella med akademisk humor.

När lyckan blir total

2009-03-30T14:12:00.006+02:00

Det är så här med presenter: de bör bestå av något man vill ha, inte något man behöver. Sitter på jobbet med en en rätt lankig kopp kaffe och längtar hem till min nya Moccamaster Clubline Silver. Ibland har man sån tur att de tu sammanfalla.

Är du renrasig, lille vän?

2009-03-26T10:18:00.006+01:00

Idag kom jag plötsligt att tänka på rasister. Nu menar jag inte rasister i ordets slappaste vardagliga bemärkelse, utan jag tänker på riktiga "den svenska rasen är hotad"-rasister.

Det är liksom en kul idé, de har. I förlängningen slutar nämligen renrasighet här:

Rasblandning, i den mån man nu väljer att argumentera för att raser ens existerar, verkar ju få en annan utgång. Den känns på nåt sätt mer attraktiv. Den är dessutom mer fotogenique. Se bara: pur framgång!

Neue Dasein - jetzt mit Leben

2009-03-24T10:17:00.003+01:00

Så, då har man flyttat till trea. Mkt trevligt. Och fått jobb, mkt trevligt det med. I Ståkkålm.

Jag känner mig så framgångsrik, så. En timme och tjugo minuter läser jag romaner på tåget. Kvalitetstid.

Har haft min första karensdag i fredags. Jag får min första fulla månadslön imorgon. Jag tar ut min första semesterdag på skärtorsdag 2009. Jag får allt mer hår på bröstet.

Nätdagbok

2009-01-27T09:15:00.004+01:00

Kära Webblog.
Idag ska jag gå till banken och betala en stor summa pengar. Mot pengarna kommer jag att få nycklarna till en lägenhet i Luthagen. Där har jag planerat att bo några år framöver. Det är en mycket bra lägenhet tycker jag, även om området saknar lite av charmen i Sommarro. Den är större och den är väldigt fräsch och bra renoverad, men jag älskar inte badrumskaklet. Något som är trevligt är att det finns tvättmaskin och att den inte kommer att kännas för liten på ett bra tag. Det är åtminstone min förhoppning. Köket är mycket större än det i Sommarro och går att sitta i rätt många. Bara det, liksom.

Trots det, kära Webblog, känner jag ett vemod idag. I Sommarro bor det vänner. Sommarro är ett väldigt bra område. Och Yukikos sushi saknar motstycke i den här stan. Jag kommer inte att ha fem minuters promenad till gymmet och repan längre (snarare fem minuters cykeltid). Jag kommer inte att ha 2,75 i takhöjd förrän jag flyttar till den paradvåning i ett sekelskifteshus jag ska bo i nästa gång.

Trots vemodet, kära Webblog, ska det bli skönt att flytta. Jag tror på flyttandet. Jag tror på rörelsen. Jag tror på att inbitna vanedjur ska tvingas upp och rota om sig någon ibland, det stimulerar växt.

Takt och ton

2009-01-24T10:47:00.003+01:00

Läste idag om den nya italienska epiken, där Savianos Gomorra blir det övertydliga exemplet. Svår bok att genrebestämma har jag tyckt - lite roman, lite reportage, stundom spretig, (ibland något lite hafsigt översatt) - men man menar alltså att det rör sig om en ny genre som växer fram, "nie".

Nu vänds i och med den fokus från den lilla världen där författare himlar med ögonen åt samhällsbyggande och miljökatastrofer och demokratiproblem - dina värden och problem är även samhällets och individen illustrerar endast något större. Lars Noréns klädköp sorterar inte in under nie, och någonstans kan hela den postmoderna litteraturkritiken få problem med litteratur som faktiskt vill något och inte bara kräver att få värderas som, så att säga, das Ding an sich.

Intressant.

Gidday, MF.

2009-01-24T10:24:00.003+01:00

Idag med morgontidningen bifogades en reklambilaga för landet/kontinenten/ön Australien. Framsidan illustrerades med hjälp av en bild av ett mycket vackert par på en segelbåt med utsikt över Sidneys operahus. På baksidan satt (kanske samma?) kvinna i soluppgången och i fonden syntes Ayers Rock.

Är det bara jag, eller är inte sånt sjukt komiskt, så säg? Jag skulle nog göra precis likadant själv, men ändå.

Haha!

Och bland molnen: tournedos

2009-01-06T21:21:00.002+01:00

Jag påmindes idag om en flygresa i Asien, på vilken förplägnaden bestod av tournedos. Flygplansmat brukar ju variera mellan milt ätlig och otjänlig, så när jag fick menyn i handen den gången (det fanns menyer, jojomen) blev jag lite förtjust och valde bort den andra rätten. Schmuck.

När jag hade satt i mig den lilla biten kossa insåg jag vilken skum idé det är att försöka servera varm oxfilé till hundratals människor hundra gånger hundra meter ovan jord. Det är milt uttryckt ett slöseri på oxfilé och det hade lika gärna kunnat vara en tilltäljd, mörk, tjock fläskkotlett som stekts hårt i ugn i några timmar.

Muscles from Brussels

2008-12-29T18:12:00.002+01:00

Döm om min förvåning när jag igår kollade på Bloodsport, Newt Arnolds fightingklassiker från nittnaåttiåtta med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen, och ser ingen mindre än Forest Whitaker som någon sorts militärpolisvariant i en av birollerna.

Det var coolt. Han var grym.

Meng jelp, la!

2008-12-17T14:34:00.002+01:00

Här sitter man va. Man vill köpa en spis, va. Beggad.

Sen visar det sig att lägenheten man köpt bara har enfas draget till köket. Det tar en hel dag att få reda på om spisen går att koppla till 1-fas eller inte. Det gör den.

"Däremot", säger nissen på den tyska spistillverkarens tekniska avdelning, "krävs det att säkring och ledningar klarar 10500 Watt."

"Aha", tänkte jag och började ringa alla som kunde tänkas veta om ledningar och säkring gör det. Inte fan gör de det, blir svaret. Det visar sig dessutom att 10500 W är alldeles förskräckligt mycket effekt. Vi pratar ASMYCKET.

Jag fick tag på en av elektrikerna som jobbar med förvaltningen av huset jag ska flytta till. Han sade något i stil med "kör hårt, går den att köra på enfas, då är det lungan-pungan".

Beskeden jag har fått från olika håll är inte helt entydiga.

Det här når ju kanske två personer, men ändå - vet någon om det går att installera en Siemens HL448201X på en elinstallation från ungefär 60-talet - alltså enfas - om säkringen är på 20A?

Eller börjar mina kablar att brinna när jag kokar upp tevatten?

Everything you say...

2008-12-13T11:30:00.002+01:00

... can and will be used against you.

Det är väl ungefär kontentan av Bodströms datalagringslag. Allt du gör elektroniskt i vardagen blir plötsligt ett potentiellt bevis om du i framtiden skulle råka begå ett brott.

Poliserna och juristerna tycker att det här är grymt bra. Silbersky eller någon annan sade i en intervju att en mycket stor del av alla brottsmål nuförtiden innehåller bevisning i form av elektroniska spår från mobiltrafik och dylikt. Hur fan fick de fast någon alls innan DNA och mobiler?

Nu måste vi alla skaffa anonyma kontantkort till mobilerna och skramla IP-adresserna.

Mao, Stalin och Kennedy

2008-12-04T12:20:00.004+01:00

Ett problem vi har nu är bristen på visionärt ledarskap. Jag tror att en nisse som Obama, som predikar istället för att diskutera ersättningsnivåer, kan behövas i Sverige med. Någon som får alla som bor i landet att samlas en smula i andanom. Att känna, det här är vi, vi har det så här, fastän vi egentligen vill ha det så här. En visionär, som har en vacker bild i huvudet, och som kan förmedla den. Ett gemensamt mål alla kan komma överens om.

Andra visionärer är de ledare som har skapat stora saker. Det kan handla om att byta riktning på en flod, döda alla sparvar i ett land eller flyga till månen i en korv av järn.

Jag tycker att vår sjukt uppblåsta finanskris föranleder något liknande. Det enda sättet att vända nedgången verkar ju vara att konsumera mer, att bygga mer, att sälja mer - att helt enkelt inte låtsas om att solen har gått ned. Då får vi in mer skatt och färre arbetslösa.

Till visionen! Staten ska starta ett enormt företag i miljöbranschen. Det ska bedriva spjutspetsforskning inom miljöteknik och suga upp så mycket kompetens som möjligt från döende industrier. Ni vet vilka jag menar.

Ett bra sätt att spendera stimulansmiljarder - svårt att kalla det slöseri
Ger nya jobb och tillvaratar kompetens
Ger hela samhället och industrin en skjuts i rätt riktning inför en omställning som ändå måste göras
Kan säljas av när det bär sig

Sen kommer ju EU att ogilla konkurrenssituationen som mitt Mao-projekt medför. Men vaffan, vartenda amerikanskt jätteprojekt har ju börjat statligt, eller iallafall militärt.

(Att mycket av ekonomiska fluktuationer handlar om psykologi förtigs och alla tiger defaitistiskt still. Pressen, som i stort styr det gemensamma tänkandet i dagens Sverige, verkar skita i att de har ett ansvar. De granskar inte längre, de regerar bakom kulisserna.)

Nu har jag gjort mitt.

2008-11-25T15:47:00.002+01:00

Nu har jag gjort mitt för miljön. Jag har köpt en maskin som kommer att rädda jorden.

Jag kan nu fästa samman två till tre, kanske rent av fyra, pappersark – utan att använda en enda häftklammer!

Nu ska jag bara köpa ett hålslag som gör virtuella hål. Eller kanske ett som som gör IRL-hål, men även rättvisemärkt biogas av konfettin.

Hej.

2008-11-24T10:21:00.003+01:00

Idag är det vinter, vilket fyller mitt hjärta med blid och livlig värma. Igår företog jag och frun en promenad som var grym. Snön låg jungfrulig och vit på blåbärsris och gran, alla ljud dämpades sådär trivsamt och joggarna i Stadsskogen bar dagen till ära skidor på sina fötter.

Här är luften centralvärmetorr och mina balansorgan är just denna måndagsmorgon inställda på "lätt yrsel".

Idag ska jag stjäla fakta av doktor Hugosson och plantera dem här. När de har grott väntar jag mig en revolution av det blodigare slaget.

I hela Sverige finns det 19 - nitton! - herrekiperingar som inte tillhör en kedja. Det säger jag med anledning av att Gränby håller på att bygga ut, att ingen handlar på gallerian i H-Centrum och att det byggs en galleria till i Stadshuset, trots att det överslagsräknat redan finns 5 i centrala Uppsala, vars centrum redan är ett dåligt skämt.

Vi kan ju inte gärna ställa handeln till svars, men väl stadsplanerarna. Svara, era jävlar.

Snobbism är grymt gott

2008-10-01T14:38:00.010+02:00

Jag blev lite lycklig i somras när jag kom till Konsum i Nybro och hittade billig Pemosanost, även om det känns lite lyteskomiskt.

Jag blev glad idag också, när Evelina kom tillbaka till samma affär
och såg att de hade gjort en ny skylt. Jävla billigt, förresten. Kanske kinagift i.

Hösttripping

2008-09-29T09:04:00.002+02:00

Snackade med någon om det där härliga med att gå upp riktigt tidigt på morgonen. Jag får någon sorts nyttig kruskafrisk känsla i kroppen, känner mig redo att crosschecka dagens eventuella motgångar och DN läses extra noga. Ganska ofta så noga att jag lika gärna hade kunnat sova en timme till.

Idag insåg jag att den där härliga gamla fina lutherska känslan man får på morgonen är ytterst säsongsavhängig. Det är en sommarkänsla. På vintern när man vaknar före klockan halv tio brister man omedelbart ut i okontrollerad gråt.

Bland gårdakvarnar och gamla kärringar

2008-09-26T14:48:00.002+02:00

Det finns en butik i Uppsala som det är ett litet stycke humor att besöka. Lutis. Det är helt fantastiskt att komma in där någon gång på förmiddagen och se hur gamla knarrar och tanter kommit ur sina virkade tofflor och masat sig åstad för att köpa sitt lungmos, sin koloritsoja och sin kupongleverkorv. Det är som att stiga in i en annan värld, en värld där ingen är under tusen år gammal och allt rör sig i ultrarapid.

Väntar man till eftermiddagen, då är de kvar, jag fattar inte hur de kan handla så länge. Dessutom är det studenter där då. I lustiga byxor och med varsitt paket mjölk.

Ett rymdäventyr

2008-09-25T16:05:00.004+02:00

Behold! Jag skiter i att jag kanske inte tog en klump av de häringa ratingpoängen på sportsligast möjliga sätt, men vaffan. I´m there, baby! Det tog några år.

Tack till alla som spelat kasst. Tack till Jon för att du gav upp för några dagar sedan. Tack.

Café Rommel

2008-09-25T14:19:00.002+02:00

Jag älskar Sveriges Radio P1. Idag sände de ett reportage från Café Rommel några mil från el-Alamein.

Thomas Bodström

2008-09-11T14:14:00.002+02:00

Jag har alltid tyckt att Thomas Bodström verkar skum. Av någon anledning skulle det inte förvåna mig om han en dag framför kamerorna slet av sig sin mask och visade sig vara någon form av människoätande rymdödla. Sedan skulle han berätta att han och hans gelikar nu besitter alla maktpositioner i världen utom de i Togo, för ingen bryr sig ändå om vad Togoleserna tar sig för.

Stor stark + B&W 99:-

2008-09-10T08:59:00.004+02:00

Har haft svårt att koncentrera mig på sistone, så jag ber om ursäkt på förhand om det här plötsligt avbryts i mitten eller bara framstår som svammel. Eller vaffan, man ska aldrig ursäkta sig. Så jag ursäktar mig inte för att jag kanske svalt en lite större del av bloggosfären under de senaste dagarna än vad som är ursäktligt, men du är ändå inte min riktiga morsa, så håll käften.

Just nu är jag lite rädd. Gå in och häng lite på debattdelen av nätet, till exempel i kommentarfälten under kvällstidningarnas mest snaskiga artiklar. Gå därifrån vidare ut i bloggosfären (det finns behändiga länkar!) och kanske Newsmill (som kan vara ganska underhållande, men kanske inte gör så mycket mer för mänskligheten). Det finns inte en jäkel som nyanserar sig mer än ja/nej, bra/dåligt, liv/död osv. Det är lite skumt att det blir så i en värld av gråskalor.

Den senaste grejen har varit kul - någon lade upp förundersökningen inför Arbogarättegången som torrent. Pirate Bay fick skulden och alla är in till döden för eller emot hela skiten. Antingen utgår man från att den enda anledningen att någon vill göra lägga upp skiten (3 500 sidor) är att denne någon sitter och tar på sig själv till obduktionsbilder av mördade barn (som finns på ett par av sidorna och var den journalistiska krok som drog igång debatten). Resten verkar mena att demokrati var en chimär innan Internet fanns och att det på intet sätt går att hänvisa till de mördade barnens föräldrarnas känslor när man påstår att förundersökningen inte borde spridas. Alla diskuterar olika saker utifrån olika förutsättningar och vinklar samtidigt och alla skriver känslosamt och i affekt. Det är ju skitkul om man gör det i underhållningssyfte, men om man debatterar utan bakgrundskunskaper är det halvsmart.

Ja, det är bra att folk har rätt att läsa förundersökningar och domar, men det är synd om föräldrarna. Att vissa delar av världen är obehaglig för vissa är dock inte automatiskt grund för att förändra den och ja, det kan tyckas onödigt att en massa offentliga dokument sprids på nätet, den naturliga trögheten i att man måste ta sig till myndigheten, pynta för kopiering och vänta en massa för att få papprena fyller en funktion.

Men iallafall, det är liksom den här myllrande galaxen av åsikter och överflödig information som är det nuvarande Internet. Det är aldrig likadant två gånger och ser helt annorlunda ut om man bara flyttar sig en smula och ser på det ur en annan vinkel. Det är polsk riksdag och dagcentret Soltrumman i ett och tydligen hoppet för demokratin och det är framtiden.

Fan vad jag HATAR debattstormar.

2008-09-02T12:26:00.005+02:00

Förra veckan besökte jag för första gången i mitt snart 30-åriga liv den Kungliga Operan. Det var ganska fantastiskt. Jag är en av dem som känslomässigt påverkas väldigt mycket av musik, så jag satt följaktligen häpen, gåshudad och gråtfärdig och gapskrattade.

Opera som konstform bär sig inte värst bra längre, särskilt inte som man envisas med att spela den i ett jättelikt hus av guld i Sveriges schangdåblaste kvarter. Föreställningarna subventioneras ganska kraftigt. Säkert är det delvis därför de besöks av en väldigt heterogen publik. Vissa går väl bara för att de gillar det, men man får känslan av att många gör det för att det tillhör allmänbildningen. För att opera på något vis skulle vara den renaste och mest fulländade yttringen av västerländsk musikalisk kultur. Man borde, liksom.

På de små balkongerna närmast scenen sitter ingen alls, tänkte jag besviket. Helst skulle ju en uttråkad kung sitta där, som med sin vinkel på nacken kunde få recensenter att helt göra ner eller ohämmat hylla föreställningen.

Men vänta. Där sitter ju... Herman Lindqvist. Uttryckslös och blasé med rojalistfrisyren i ordning. Lite som en kung.

I pausen pratas det om Herman Lindqvist. Om att Herman Lindqvists fru ser likadan ut som Herman Lindqvist. Om Herman Lindqvists böcker. Om kritiken mot Herman lindqvist som historiker.

Det känns lite som att det var så här det måste har varit förr, när Gustav iii byggde den första operan. Man står fortfarande och sneglar mot kändisar. Man beblandar sig.

Efter pausen togr Herman Lindqvist av sig sin dubbelknäppta kavaj och lutade sig fram mot räcket för att se bättre. Jag slappnade av i stolen, tryggt förvissad om att jag lugnt kunde tycka att det var bra.

FRA

2008-08-11T10:22:00.004+02:00

När jag tittar i min bloggert just nu fylls jag av äckel. Vad mycket reaktionärt och puttrigt liberalt skit jag spyr ur mig hela tiden. Kanske är det för att så mycket som händer bemöts med känsloargument som blir direkt kontraproduktiva. I alla fall mot mig, eftersom jag tydligen blir så upprörd. Jag kanske borde lägga fram ett manifest som förklarar mina allmänna ståndpunkter eller något innan jag utgjuter mig. Vi kan börja med den första - och viktigaste.

1. Stoppa valfriheten.

Den gäller ganska mycket och grundar sig i att människan är svag. Svag och girig, egoistisk, blodtörstig och ond. Den ska inte appliceras på allt, då blir det ganska tråkigt.

Jag sitter på jobbet och kan inte skriva fler ståndpunkter, men jag ska skriva att jag ska bli mer sokratisk, tror jag. Jag ska börja argumentera med frågor.

FRA-grejen, tixempel, kan man ju inte argumentera om utan en massa frågor. Kanske så här:

1. Närmar vi oss ett övervakningssamhälle i skrämmande takt?
2. Bidrar FRA-lagen till det allmänna övervakandet?
3. Är världen snäll och fin och Sverige helt ohotat?
4. Om så är fallet: är vi säkra på att läget kommer att bestå, så att vi tryggt kan demontera gamla spionorganisationer?
5. Behövs spaningen som FRA håller på med?
6. Om ja, vilka uppoffringar är den värd?
7. Kan man lita på att de inte ströspanar på Svennebanan? Jag skulle antagligen göra det.
8. Kan det någonsin vara försvarligt att bara ålägga privata företag att spara all kommunikation de har hand om och förmedla den till en myndighet? Vem pyntar?
9. Måste eventuell spaning styras av lagstifting, eller ska den vara fri och otyglad?
10. Ger inte hela begreppet neutralitetspolitik en rutten smak i munnen?

Nåt sånt.

Den här underhållande krönikan i ämnet FRA bör läsas, dels för att den är en studie i människans natur, dels för att den mig veterligen är den första som lyckas sammankoppla FRA med bajs. Det tycker vi om. Bajskopplingar är alltid kul. Sen blir det som ett litet extraskämt att jag länkar till Liza Marklund. Dessutom är den liksom en kommentar till frågan i punkt sju.

http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig

Hm, webbläsaren är omodern, kan inte länka, förlåt mister Grötmyndig.

God dag, på er.

Ånej, den ekologiska mjölken blir dyrare!!

2008-08-03T13:54:00.006+02:00

Det håller på att bli brist på ekologisk mjölk. Efterfrågan är enorm. Det är inte så konstigt, står man i butiken och känner att man för bara någon krona extra kan göra en liten insats, dra ett litet strå till någon stack, så gör man ju det.

Ibland önskar jag att man hade en djupare analys att tillgå, bara.

Tillbringade en vecka på landet, på en plats där bönder vistas. Såg på nära håll både ekologisk och icke-ekologsk mjölkproduktion. En av de viktigare skillnaderna mellan ekologisk produktion och traditionell är att bönderna inte får bespruta gräset som kossorna ska äta för att bli av med ogräs. De kör istället över fälten med en ogräsharv - eller vad fasen det hette.

En vanlig bonde kör över sitt fält en gång och spyr ut ett bekämpningsmedel, som säkert inte är så nyttigt. Skönt att slippa det, tänker man. Problemet är att ekobonden tydligen måste köra kanske fem gånger med den där harvmojängen för att uppnå samma resultat som den vanliga miljöhatande bonden. Med en stor jäkla traktor. Det är inte så jäkla miljövänligt. Alls. Tvärt om.

Dessutom producerar ekokorna mindre mjölk än vanliga, vilket följaktligen kräver att fler kor hålls inspärrade. Fler kor äter mer, vilket kräver fler och större fält som ska ogräsharvas, alltså fler traktorvändor; fler kor producerar mer metangas, kräver fler transporter, osv, osv.

Jag blir milt irriterad när jag träffar folk som får något lite överlägset i blicken när de berättar att de minsann väljer ekologisk mjölk och ser ut som om de på allvar tror att de personligen räddar världen. Problemet är ju att man sällan känner till regelverket bakom produktionen i detalj.

Det finns ju bra och viktiga saker med ekomjölk. Ekokossorna har till exempel lite mer plats att traska runt på än de vanliga kossorna. Det är möjligen bara det anledning nog att köpa ekomjölk. Men någon sorts klimatmärkning kanske vore på sin plats.

Ett grönt vacuum

2008-08-01T13:14:00.007+02:00

Tystnaden och lugnet har lägrat sig över Sommarro. Det var partiell solförmörkelse för nån timme sedan, jag försökte lyssna på världen genom köksfönstret för att se om den tystande så där som den kan göra då. "Kanske lite", tänkte jag. Sen märkte jag att det inte är en käft hemma i hela huset, bilar åker förbi blott sällan och bara enstaka gamla tanter går med hund i stadsskogen. Det var precis lika öde före som efter detta universums mest haussade astronomiska fenomen, som påverkade ingen.

Det uppstår någon sorts vemodig känsla på sommaren. Den borde ju vara glädjens och livets återvändande till människohjärtat, tänker jag. Alla borde leva upp.

Just nu får jag intrycket av att folk väljer att leva upp någon annanstans. Att där vi är nu inte duger. Det verkliga livet pågår alltid annorstädes. Det finns alltid något annat vi vill göra, någon annan vi vill vara. Är man inte nöjd eller tillåts man inte vara nöjd?

I övrigt, grym sommar, inte bara för att sommaren innebär frånvaro av höstdepressioner.

Confiture & café

2008-08-01T12:33:00.003+02:00

Till lunchkaffet idag åt jag en smörgås (en skiva tjeckiskt bröd som legat i frysen sedan Pragsemestern), på vilken jag applicerat dels ett lager vanligt matlagningsmargarin (ytan på margarinblocket hade gulnat, vilket var lite oaptitligt - men säkerligen ofarligt), och dels ett lager apelsinmarmelad, vilken bar det osedvanligt löjliga namnet Rhapsodie de Fruit. På etiketten står att läsa att den innehåller en "Hög Halt Av Frukt" och är importerad från Frankrike.

Marmeladen uppvisade en lätt grynig kvalitet. Grynighet är en egenskap jag inte alls uppskattar hos marmelad. Inte heller hos sylt. Kanske uppskattar jag inte egenskapen grynighet över huvud taget, inte hos något livsmedel alls.

Det var nästan så att jag skrapade bort den franska fruktrapsodin och ersatte den med ett lager apelsinmarmelad av billigare fabrikat, eftersom jag hade sett att en sådan burk stod längre in på kylskåpshyllan.

Kaffet blev lite för svagt, men är inte slut än. Jag väntar på den perfekta konsumtionspunkten på temperaturkurvan.

Storm i ett v4tt3n6l45?

2008-06-28T11:57:00.004+02:00

FRA-lagen känns som en elak finne i röven. Sen läser man det här (Debattartikel av någon före detta överdirektör vid FRA).

*Uppdatering: Idag skrev FRA:s nuvarande generaldirektör i Svenskan.*

Det verkar så sansat. Vem i hela världen kan man lita på? Anpassar man sin världsbild efter artikeln verkar kritiken mot lagen oerhört vinklad och nästan löjlig. Tomma tunnor. Ett politiskt spel. Propaganda. Men vem vet. Han kanske klär skott för att rädda sin gamla ondskefulla spionorganisation?

Hoppas att lagstiftarna haft tillräckligt på fossingarna. Hoppas Piratbyråsnubbarna och bloggliberalerna och protestvänstern och stureplanscentern har fel. Det verkar besvärligt att bli av med klubbade lagar.

*Mer uppdatering: det känns alltmer som om alla kanske inte sett till att ha samtliga fakta på bordet innan de började skissa på den enorma alfresco av Fan som nu sitter på väggen. Jag personligen välkomnar information från FRA självt, politiker kan man per definition inte lita på, de kan inget och deras jobb är att prata och driva sina egna agendor och vara politiskt korrekta och pressen tjänar mer pengar ju länge debatten pågår. Jag menar inte att man ska lita blint på den granskade parten, men man kan ju inte lyssna bara på granskarna.

Ingvar Åkesson tar upp en intressant fråga: varför har ingen frågat någon som kan, och varför litar ingen på folk med erfarenhet? Kanske borde man applicera lite källkritik på bloggarna, som tydligen gjort någon sorts uppror. Det skulle kännas nytt och fräscht. Varför betraktas gräsrötter alltid som orakel och sanningssägare? Vad fan vet egentligen de? Sitter de på myndigheter och läser i diarier? Eller tar de fasta på rykten? Dra en slutsats själv.

Är utgångsläget att myndigheter och företagare alltid ljuger och att bloggare (vanligt folk) och kvällstidningsjournalister (det allra vanligaste folket, själva definitionen av vanlighet) alltid talar sanning, då kan det barka därhän på riktigt med demokratin (oj, stora trumman).

Men allvarligt, då kan ingen välja eller bilda sig en åsikt som faktiskt bygger på fakta. Det går inte att komma ifrån: i medier och politik är verkligheten mest ett intrikat nät av vinklingar, gjorda för att se bra ut i text eller för att hjälpligt passera argumentationsanalysen, och bygger bara löst på verkligheten vi faktiskt lever i.

Sen kan ju FRA-lagen suga iallafall. Det vet jag inte. Kanske är underrättelseverksamhet en del av nationella förehavanden som helt enkelt ska skötas i det fördolda, om den nu nödvändigtvis ska skötas alls. Kanske blir det såhär när allt ska ligga i dagen och vara offentligt.*

En särskild värld för barn

2008-06-28T09:48:00.003+02:00

Jag tror att jag kan vara en del av det som kallas Alvedongenerationen. Kanske en prototyp eller något. I alla fall ingår jag i en generation som beräknats, som den första i historien, att få det sämre än sina föräldrar. Det, kan jag lova, tänkte sig inte 40-talisterna.

Det var en ganska skyddad verkstad att växa upp, inte sant? Med vissa undantag. Världen var vårt ostron.

Många föräldrar uppmanade till och med sina barn att inte göra som de gjort, utan att hitta på något som inte var lika själadödande tråkigt som till exempel att vara tjänsteman på en av de oerhört många myndigheter som explosionen under efterkrigstiden gav ekonomiskt utrymme för att bygga upp. Sen dök 60-talet upp med nya pedagogiska metoder, nittnasextitvå avskaffades betygen i de lägre årskurserna i skolan. Det är en fin tanke, att man ska lära för kunskapens skull, men kanske lite naiv. Det verkar inte funka sådär jättebra, i alla fall.

Well, times they are a'changing. Sötebrödsdagarna är över. Börsvåren har liknats vid Krügerkraschen. Kaffedoften ligger som ett moln av senapsgas över sängen när man vaknar.

I sin skyddade verkstad sitter alltså barnen och täljer tills verkligheten visar sig vara en helt annan än den som förespeglats under hela barndomen. "Jasså. Var det så här det var? Jobbigt, jag saknar ju de emotionella och mentala verktyg som behövs för att handskas med motgångar", låter det sedan.

Okej, det här kanske inte stämmer helt på mig, men det ingår i spelet att använda sig själv som exempel. Effekten blir som större så.

Att jag skriver så fasligt många ord har som vanligt med nyhetsflödet att göra. Det har skrivits om en 8-årig lundapåg och att en annan lundapåg JO-anmäls för att alla i en klass bjudits in till ett födelsedagskalas - utom två.

Mobbing på hög nivå, kan man tycka? Kanske. Det gör ju lite ont i en att höra det. Fast lite ont, vet inte om det räcker.

Om de som valdes bort var mobboffer som allid valdes bort och stod överviktiga i ett hörn och luktade urin och odlade sitt talfel, då vorde det riktigt hemskt. Men i princip: kan man vänta sig att barn, uppväxta i en helt annan värld än den de förväntas fungera i som vuxna, ska kunna hantera den cyniska, ondskefulla, svårtolkade och uteslutande verklighet som är världen? Och kan man lagstadga umgänget?

Kanske är det med människobarns umgänge som med djurungar, att lek fungerar som en förberedelse för all framtida skit man måste ta - skit som helt plötsligt är på allvar och som måste sväljas kall utan att ligga gömd i en sked äppelmos.

Såll kåntråll

2008-06-27T09:22:00.004+02:00

Min hjärna är ett såll. Igår kom jag på att det var en elektronisk pryl jag behöver, ganska viktig grej, och ganska billig. Under tusen. "Perferkt födelsedagspresent", tänkte jag och såg framför mig bilden av mina generösa föräldrar. Bilden är borta liksom idén.

Nu, nyss, funderade jag lite, och kom sedan på en sak jag gärna skulle vilja göra min rentré in i bloggosfären med, sedan försvann det som Arktis, dronten och viljan att leva i november: helt utan förvarning.

Undrar om man kan göra något åt sådant. Jag vill inte ha alzheimers.

2008-06-18T14:32:00.000+02:00

Sonny Contrera

2008-03-19T19:15:00.002+01:00

Jävligt kul.

Hm.

2008-03-07T11:36:00.003+01:00

Ibland finner man sig vyssjad in i en stilla undran om hur stor del av alla politiska proteströrelser som faktiskt finner sitt bränsle i deltagarnas sökande efter en roll, en plats och en identitet, och hur stor del av dem som verkligen finner det i faktiska åsikter och resonemang som inte köpts på Punktshopen. Protestera ska man göra, men ibland undrar man ju hur mycket av det som bara trampar i gamla hjulspår uppkörda av någon maoist på medelklassbarrikaden 1968. Det har blivit ungdomskultur av utanförskap och i ett sjukt homogent land där alla har det ungefär lika bra är det inte många som faktiskt befinner sig utanför. Armskärande och göteborgskravaller, samma skit.

Intressant artikel, semirelaterad.

Weiss und Schwarz

2008-01-20T15:42:00.000+01:00

Tog en promenad idag, ovanligt. Jag tänkte, "Skönt att gå runt så här och tänka." Sedan "Undrar vad jag tänker på?" Inte ett smack, visade sig. Det var skönt. Tömma hjärnan, i stället för att som vanligt döva den med en massa intryck.

Det höll i sig i en halvtimme, sedan började jag tänka på Johan Staël von Holstein och på moderaterna som vill privatisera allt och tror att de kan tygla kapitalismen och konkurrenskrafterna och på Mona Sahlin som svarar med att säga att om de får makten i nästa val kommer skatterna att höjas igen. Även om jag inte har särskilt höga tankar om ekonomi som vetenskap, så får man väl ändå anta att ekonomer inte är totala idioter - jag känner åtminstone en begåvad ekonom - och de säger att för höga skatter inte är särskit bra i längden.

Problemet med att sådant här sker, total idioti från alla håll, måste ha med identitetsskapande att göra. Det enklaste sättet att definiera sig själv och sin grupp är att hålla fram och förstärka det som skiljer en från konkurrerande grupper. Det är också det enklaste sättet att nå fram både i debatten och med sin marknadsföring. Det är dessutom delvis ungefär samma mekanismer som föder fråmlingsfientlighet, rasism och folkmord.

Det måste vara därför privatiseringsivrarna får carte blanche och Mona tror att höjda skatter är lösningen på problemen. Det är för att partierna definierar sig gentemot och med hjälp av varandra och för att deras existens fått ett egenvärde som är större än värdet av deras åsikter.

Weiss=Sheiss´

2008-01-18T13:44:00.000+01:00

Det beslutades samfälligt av min fru och mig själv att vi skulle göra januari till en vit månad. Dagen efter nyår nyktrade vi således till och har sedan dess har vi inte druckit någon alkohol. Det har inte inneburit några problem och den lätta vanealkoholism jag befarade att jag utvecklat verkar ha varit en papperstiger.

Det hela föranleddes av att 2007 var ett - som min gode vän Andreas så begåvat uttryckte det - cocktailår. Vår och sommar och höst och vinter förgylldes i tjocka lager av onyttig mat och prisvärda viner, företrädesvis av den chilenska husdruvan carmenère. Inte några parkbänksmängder, gubevars, men ändå så att vågen protesterade lite och jag ifrågasatte långsiktigheten i min valda livsstil.

Så, nu sitter jag här den 18 januari 2008, det år som är mitt trettionde och som känns som kulmen av en flerårig mognadsprocess. Jag kan inte sitta still. Jag har inga jobb på gång, jag letar, och i väntan borde jag ju pyssla med något som är mer högtflygande konstnärligt och som siktar uppåt, framåt och mot parnassen, men i stället molar en klösande frustration nånstans i trakten av mjälten. Eller om det är ilska, jag vet inte, jag har tydligen ingen kontakt med mitt inre över huvud taget. Jag skulle vilja spöa upp nån. Danmark, till exempel. Jag skulle vilja köpa en enkel till Malmö och ta tåget över. Någonstans i en dansk skog skulle jag leta upp en bra gren, gärna en krokig och tung som fallit från en tall i januaristormen som ska slå till imorgon. En sån där med flagande ljusbrun bark som man hittade i skogen som barn, och sedan skulle jag bara tugga mig igenom hela landet: man för man, kvinna för kvinna, barn för barn.

Jag tror att detta beror på alkoholbrist. Bedövning, börjar jag få för mig, är en viktig ventil, ett utlopp för frustration. Frustrationen uppstår i ett samhälle som bara värdesätter personlig framgång (i retoriken förklädd till självförverkligande), men som ändå tvingar medborgarna att ignorera sig själva för att istället låta sig pådyvlas ideal av många olika slag. Förverkliga gärna dig själv - men på vissa villkor. Jag vet inte ens om jag vet vad jag vill. Jag börjar rädas att jag inte ens vet vad jag vet. Vad jag vill är hur som helst, det vet jag förresten, irrelevant. Det stannar ändå alltid vid att jag måste.

Det är inte kul att behöva vara med hela tiden. Man tänker för mycket. Sure, jag uppskattar skärpan, men om det ska sluta med bärsärkagång genom Danmark får det fan vara.

Ilska

2008-01-14T19:07:00.000+01:00

Jag önskar att jag inte hade någon TV. Eller, idag önskar jag att jag inte hade någon TV. Vissa dagar är det jäkligt skönt. Men oftast hatar jag skiten. Jag har på något vis slutat göra saker.

Nu går ett danskt program på femman. Unga mödrar heter det. Det handlar om unga mödrar. Någon ung moder ska med barnets unge fader på grillfest med scouterna, och hon är orolig för att pappan ska flirta med andra tjejer på grillfesten. Den nivån.

Jag blir så provocerad. Jag blev tvungen att gå ut ur vardagsrummet. Jag blir uppriktigt arg. På allt. På världen. Jag tappar liksom tron på att det finns en framtid. Jag tappar hoppet. På riktigt.

För en stund.

Milieu!

2007-12-07T14:05:00.000+01:00

Interesting times, indeed.

Okej, världen kanske går under. Den kanske inte gör det. Jorden blir varmare med rekordfart, det är vårt fel - eller så är det inte det, utan det är naturliga variationer. Sund skepticism är säkert vettigt, men det är nog bra att skaffa sig en ny badring innan de blir för dyra.

Om man bortser från själva skuldfrågan nu - har vi orsakat uppvärmningen eller inte - så tycker jag att ett ännu intressantare scenario målas upp.

Om det blir varmare, vårt fel eller ej, jättekatastrof eller bara milt obehag - kommer vi då att försöka göra något åt det? Om vi inte lyckas minska utsläppen och det blir varmare, kommer då mänskligheten att försöka kyla ner jorden, att avsiktligt påverka klimatet?

Eller slutar allt i ett enormt krig om de sista resurserna, om den sista biten mark som fortfarande går att odla? För det är ju fullt möjligt att naturkatastroferna som följer i klimatförändringarnas spår krossar hela civilisationer, och att de enorma resurser som finns nu, och som skulle kunna mobiliseras för att åstadkomma den där mildringen av växthuseffekten, raderas ut i oförutsedda omvälvningar i balansen mellan civilisationer, länder och människor.

Det finns jäkligt stor Mad Max-potential i framtiden.

Hihi.

2007-11-08T15:38:00.000+01:00

Skulle kommentera en grej och fick upp en sån där bild man ska skriva av bokstäverna från för att bevisa att man inte är boten Anna. Den ser ut så här:

Jag tycker att den var jävligt rolig. Men ni lär väl inte fatta varför.

Mjölkpriserna har gått upp. Jag kräver nyval.

2007-11-02T12:46:00.000+01:00

Som maskar på ett veckogammalt lik. Jag är så trött på att småfeta, illa klädda journalister med hävdelsebehov styr över våra liv. Och på de 22-åriga nyutexaminerade, med gravallvarliga miner och JMK i sina egon, som självrättfärdigt blickar ut från sina bildbylines, gärna tre från samma notis.

"Nu är köpboomen över. Lägenheterna kommer att gå ner i pris." Varde ljus. Hade man tagit fasta på bankbiträde Gustafsson istället, han som sade att det bara kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta, så hade antagligen utfallet varit det motsatta i stället. Så fungerar det med upplevda värden. Den sortens mediala makt verkar oinskränkt, och på något sätt känns det som om kvällstidningarna lätt får folk bakom sig - antagligen på grund av den där antiintellektuella underdogtonen som gör att folk ínte känner sig hotade, och att det konstant spelas på avundsjuka.

Jag skiter i om en miljon undersökningar visar att sossarna har övertaget just nu, och nu, och nu, och igår, det är inte det vår sorts demokrati handlar om. Demokrati är en kompromiss, det kanske minst dåliga av många dåliga alternativ. Rösta en gång vart fjärde år och håll käften sen.

Direktdemokrati är inte önskvärt eftersom människor är impulsiva, lata, hatiska, avundsjuka, småsinta, outbildade, orättvisa, hagalna, giriga och egocentrerade. Röstunderlaget tänker med bankkontot - bara sitt eget bankkonto och bara 32 minuter in i framtiden. Därför bör svennebastionerna Aftonbladet och Expressen sluta med opinionsbildning, det är fan samhällsfarligt.

Och jag fattar inte hur man kan komma på idén att sluta lita på människor helt för att de begår ett misstag.

Det är nog bara jag som fattar vad jag menar här.

Litania, läs inte. Det är bara gnäll.

2007-10-25T09:24:00.000+02:00

Det är intressant. Strax innan jag vrider mitt huvud åt höger för att se ut genom fönstret, så förutsätter jag att den ska vara grå. Mörkt grå. Kanske rent av att det mitt på den ska trona en jättelik, kolsvart, upp-och-nervänd virvelstorm, upplyst av blixtar och andra mörksens urladdningar, som suger lycka och livslust ur människorna. Köttet av benen.

När jag tittar efter är den blå som en blöjförpackning. Diskrepansen mellan verklighetens himmel och mina förväntningars himmel, ligger i mig. Det är för att det är höst. Många andra har det likadant, många andra undrar varför i helvete man bor i det här satans skitlandet". Intet nytt under solen som aldrig skiner, vi är dömda till upprepning. Same procedure as every year. Inte fan gör man något åt det. Eller jo: Förra året tog jag faktiskt en promenad för att att få ljus, det ska ju vara det man lider brist på, men kände bara avgrundsdjup ensamhet tills jag gick in igen. Vissa går i ljusterapi. Kanske gör någon slag i saken och köper en sån där sollampa man har på skrivbordet. Kanske visar det sig att den inte muntrar upp värst mycket, men att den fungerar bra som fokuspunkt för avsky. Fan, det är bara en till sak att slå sönder i frustration.

Sätter mig framför datorn och ska jobba, men tiden går och oerhört lite blir gjort. Hur vet man om det beror på att man mår skit, eller på att man är fullständigt och totalt värdelös?

Fan, jag skaffar ett piller. Sånt här ska ni inte behöva läsa.

Nej, det är ju kul att skriva.

2007-10-24T14:19:00.000+02:00

Idag, käre vän, ska jag skriva nåt skit om hållbar utveckling, eller så. Kanske handlar det om hur förfelat vårt samhälle är. Det gör nog nästan de flesta tankar jag tänker, förresten. Så här började det.

Det var en reklamspot i TV med Hyresgästföreningen som avsändare: 636 000 ungdomar ska flytta hemifrån inom 3 år (eller nåt), sade den. Det finns 4000 lediga ettor. Där ska mottagaren själv få överslagsräkna och utbrista "Herrejösses, det blir ju i runda slängar 0,00629 lägenheter per ungdom! Vi KRÄVER ett nytt miljonprogram! Nu! Nej, ett miljardprogram!"

Menar hyresgästföreningen att vi ska bygga 632 000 lägenheter på tre år? Eller att det inom några år kommer arr bo 371,7 ungdomar i varje etta om vi inte gör det? Det låter ju minst sagt helt jävla CP-skadat, och helt jävla CP-skadade kan de väl inte vara? Nej, det är nog mer menat som en menande armbåge i sidan, ett pekande finger i rätt riktning: "Se här, vilken problematisk problematik vi problematiserat. Va?"

Men tanken bakom är rätt läskig, bilden av hur västeuropeernas liv ska se ut, utvecklingprofilen som ses som den normala. Man lever hemma med föräldrar tills man blir kanske 20, sedan ska man flytta hemifrån till en etta, tills man allt senare, särskilt i storstäderna, träffar någon, flyttar ihop och skaffar barn. Ensamhushåll är ett enormt resurs- och energislöseri, och dessutom är det nog inte särskilt nyttigt eller naturligt. Jag tror att ensamhushållen är en byggsten i det alienerade samhället där man inte vågar ringa på hos grannarna för att låna mjöl, där man inte kan ta emot en tjänst, och där kommunen anses ha misslyckats när ungdomsgäng löper amok.

Ändå är det nästan omöjligt, verkar det som, att tänka utanför ramverken, hur bisarra de än verkar.

Fan. Förr har man trott att världen är på väg åt helvete, på mer eller mindre lösa grunder. Nu verkar det som om man faktiskt vet att den är det, men blint rusar kollektivet vidare, eftersom kollektiv övertygelse är starkare än individuell övertygelse. Ett samhälle i sken, hur fan tyglar man det, när man inte ens kan påverka vilket bröd vissa köper? Jag kanske borde omvärdera mina tankar om att gymnasieskolan borde bli frivillig igen. Den borde nog vara obligatorisk, liksom minst två års studier i humaniora.

Guldgrisens år revisited

2007-10-08T19:09:00.001+02:00

Guldgrisen har varit ganska snäll mot mig. Jag har fått en fru. Jag varit i Thailand. Jag har börjat jobba mer: det känns som att livet faktiskt går lite framåt. Våren minns jag visserligen inte mycket av, och sommaren sög. Och jag var fattig. Jaja, som det känns nu så har Guldgrisens år på det stora hela varit ganska hyggligt, och om det är det jag minns sen, så är det ju det som är sanningen.

Nu kanske jag ska översätta en hel bok.

Jag har också upptäckt att jag kanske börjat bli lite, lite synsk. Det är en intressant och ny känsla.

Nu till det viktiga. Jag vet inte om jag kommer att skriva mer här. Det är lustigt, för jag tycker att det är ganska tillfredsställande.

Men det känns bara så underligt... överflödigt. Skumt.

Beträffande Lars Vilks

2007-09-18T13:03:00.000+02:00

Länge sen jag skrev nåt här. Bloggarna dör. As I have foretold.

Men man nåste ju nämna det där med Lars Vilks. Han kallade sig för Lille Rushdie i DN idag. Haha.

Hej, hybris.

Rushdies Satansverser kanske kan sägas ha ett något högre konstnärligt värde än Vilks telefonklotter. Och en sorts mening.

Muslimerna ser att Vilks avbildar Muhammed som en hund. Begripligt att de blir sura, om hund är ett skällsord. De vet nog inte vad en rondellhund är, så att förklara det idiotfenomenet lär löna föga. Sen kan man tro vad man vill om huruvida de verkligen blir sura. Det mesta är nog propaganda. Och vilka är de? Vilka blir sura på riktigt? Vilka blir det för att någon mulla uppviglar dem?

Och varför ritade han skiten? Varför publicerade skiten? Är rondellhunden (förresten, om Akademin tar med det ordet i nästa upplaga av SAOL ska de fan hudflängas på torget hela bunten - jag lovar, jag emigrerar då!) en bild av islams intåg i folkhemmet? Symbolen för islam inkarnerad i det absolut svennigaste under solen, de kvällstidningsomhuldade rondellstyggelserna?

(Sen skrev nån nåt om hur allt rör sig runt hunden/Muhammed, och att denna egentligen var Lars Vilks som vill att allt ska cirkla runt honom, som fordon runt en rondell. Det känns ganska troligt.)

Vilken jävla tattare som med en undermålig teckning lyckas få igång tryckfrihetsdiskussionerna här också. Så oerhört onödigt! Ett helt land kommer emellan. Om någon mot förmodan skulle ställa till med fanskap i Sverige, så är det med största sannolikhet inte Lars Vilks som sprängs i småbitar. Det är någon annan.

Varför kommer tryckfrihetsdiskussionen hela tiden att handla om att någon ska ha rätt att baktala eller smäda någon annan? Det är knappast det den är till för.

Grr.

Vasseratre.

2007-08-30T14:13:00.000+02:00

Verklighetskontroll. Autoinventering. Kanske defragmentering också.

Jag är tillbaks i livet. Jag har varit någon annanstans under en period, det har varit ömsom vin, ömsom vatten. Vatten när jag arbetade min obefintliga bakdel av mig på Arlanda och missade den olidligt korta sommaren. Vin när jag gifte mig med min fru den 11 augusti - det kan låta som en sån där lögn man drar för att ens liv i andras ögon ska verka lyckat, men det var nog den bästa dagen i mitt liv. Vin när vi åkte på smekmånad till Thailand i två veckor. Har inte sett det landet sen 2000, då flydde jag och min kusin från våra liv. Flykt.

Vin, ja. I Tyskland har jag sett folk dricka vin med vatten i. Lite som någon sorts måltidsdryck. Rödvin med kolsyrat vatten har jag sett.

Ungefär så känns tillvaron. Det är det som kallas vardag. Jag har inte känt av den på länge. Kanske har jag försummat den, låtit den förfalla. Nu måste den kanske fyllas igen. Eller så handlar det om tillvänjning.

Orkar inte skriva något vettigt, inget sådant försiggår i mitt huvud.

Pathos, ethos eller mittemellan.

2007-08-02T15:51:00.001+02:00

Mina älskade barn, läser ni tidningarna? Lever ni i världen? Jag tror att det är så. Då kanske ni sett framskridandet skrida fram? Utvecklingen vecklas ut?

Var på Västkusten, åkte till Konsum eller Coop eller vad det heter nu, någon av Kooperativets butiker iallafall. Den i Ljungskile, ni vet. Brukar inte handla på Kooperativet, förstår inte idén med att ha kvar skiten om det inte är billigare än andra alternativ. Om kapitalismen blir billigare för kunden, kör med den.

I butiken stod stora pallar, på dem femlitersdunkar med dricksvatten. Det var importerat från Finland. Jag utbrast i någon sorts fördömande, det är liksom så jävla onödigt. Man dricker det ju inte för att det är godare eller för att det inte finns rent vatten i kranen, utan för att man vill verka lite mondän. Det känns lite Sydtyskland eller så, lagom kontinentalt.

Sen kommer min favoritkrönikör Lena Sundström (läs och tänk) och skriver om samma sak. Det känns ju skönt an hon gör det, för hon har ett lite bättre forum än jag. Pathos och ethos, tjo.

Då ringde plötsligt telefonen på Arlanda där jag är. Jag blev ombedd att ringa upp en person som hade ringt en massa gånger. Hon ville anmäla att en väska var trasig. Jag öppnade rätt program i datamaskinen och rätt mallar i programmet och ringde upp.

Allt var tydligen lugnt, pappren hon ville ha hade hunnit anlända innan jag han ringa upp.

Men företaget som ersätter trasiga väskor för flygbolaget hon hade rest med skulle nog inte ha den Gucciväska för 9000 pix som hade pajat i lager, antog hon. Jag antog detsamma. Och hon ville inte ha någon sunkväska för 800 spänn.

Och barnvagnen som var trasig var av märket Porsche och kostade också 9000 spänn eller så. Priset är inte extremt i barnvagnsvärlden vad jag förstår, men den här kan på grund av det exklusiva märket inte lagas - ingen har reservdelar. Det blir till att skaffa ny Porschevagn till barn som (utan att jag vill moralisera över det) lär fortsätta åka Porsche livet ut. Det är ju inget fel med det. Bra bilar.

Jag berättade att det här var att betrakta som rena försäkringsärenden. Om det alls var att betrakta som ärenden. Vi lade på.

Sen ställde sig barnet i Afrika och tittade på mig. Världen är inte så rättvis, tycktes det säga med bara en blick.

Jag vet, jag är en fjant.

La Nausée

2007-07-14T16:41:00.000+02:00

Jag skäms för att erkänna det, men Kerstin Thorvall äcklar mig.

Aarhg!

2007-07-14T00:12:00.000+02:00

Jag satte mig förnöjt på omnibussen idag, och tog fram min bok. Jag hittade en påse med fyra bitar godis i, de var kvar från dagen innan och hade utgjort den dagens resgodis när jag flög från Göteborg hem till slätten. Det var en Hemkola, en Fazermint och två Brio kvar. Jag tog en Brio, stoppade den i munnen och tyckte att livet var ganska juste.

Jag hade hunnit tugga en gång och öppnat käkarna för att tugga en andra. Käkarna skötte sig själva utan någon större mental inblanding från min sida, men när de var på väg att slås ihop igen märkte jag att något var fel. Frukansvärt fel.

Min tunga hade missat skyltarna om säkerhetsavstånd och heavy machinery and whatnot.

Det krasade. Vi varnar känsliga tittare. Fast det syns kanske inte så mycket.

En slät kopp, tack.

2007-07-13T23:34:00.000+02:00

Jag tycker allt kaffe som inte är bryggkaffe, kokkaffe eller perkulatorkaffe är astöntigt. Pressobryggare fungerar till nöds. Tyckte det var lite häftigt med espressogrejen i högstadiet, köpte pulverespresso och pulvercappuccino, det var vad som stod till buds för mig då. När jag var kanske fjorton ville jag ha en espressomaskin. Nu vill jag krossa allt kaffe mörkare än mellanrost och allt kaffe bryggt med mer våld än atmosfärens moderliga omfamning.

Att få för sig att man i en espressomaskin ska finna kaffets själ är fullkomligt befängt. Baristor och de som kallar baristor för baristor är ett stort skämt. Kaffe latte är ett stort skämt. Alla varianter av cappuccino är ett skämt. Tävlingar i ett snyggt skum är ett stort skämt.

Jag säger inte att jag inte dricker skiten då och då. Men att göra den sydländska kaffekulturen det till nån sorts finsmakartrend i Sverige är väldigt töntigt - särskilt landet med världens näst högsta kaffekonsumtion per capita i världen. Vi kan våga stå för vår grej utan att nervöst se oss över axeln efter hur andra gör i det här ämnet.

I Svedala har vi ett underligt sätt att förringa vår egen kultur. Här har det sörplats vanligt kaffe i 300 år. Espresson i sin nuvarande form, bryggd under högt tryck, har kanske 60 år på nacken. Ändå verkar folk ta utsocknes kaffe för facit. Det finns inte särskilt många anledningar till att göra det.

Jag tror det är en manlig grej. Man ska gräva ner sig i nåt, lära sig allt om det och jaga status. Man kan till exempel titta i det här kaffeforumet bara en kort sekund och till sin besvikelse upptäcka att den inte alls behandlar hederliga Bosch- och Philipsbryggare i plast eller utbytesknoppar till perkulatorer. Det handlar om blänkande penisförlängare som kostar skämtsamt stora summor.

Det är så här:

Espressomaskinen är den metrosexuelle mannens Cadillac eller HD. Den har krom, rör, vred och högt tryck och ljudliga väsanden.

När du brygger espresso tänker ingen på din lilla penis eller på att du egentligen bjuder på jättestora glas brun mjölk.

Kapitulera

2007-07-02T15:46:00.000+02:00

Ronnie Sandahl. Jag säger bara Ronnie Sandahl.

Jag vet liksom inte vad jag ska säga mer än Ronnie Sandahl.

Det är så vedervärdigt med den där publikfriande antiintellektualismen. En åsikt som lätt slinker ner, den rättfärdigar snaskeriet. Det är en bild av "vår tid" som förmedlas. Journalistens roll, osv. Söka sin samtid, förstå och rapportera.

Man skulle också kunna se det som att reportern på MSNBC väljer att försöka påverka en samtid som inte ser ut som hon tycker att den borde? Jag tycker att det tyder på ett ovanligt civilkurage för att komma från en stackars jornalist på en amerikansk tv-kanal, som säkert blir av med jobbet illa kvickt om hon inte agerar i aktieägarnas intresse.

Journalister rapporterar inte bara sin samtid, de skapar den, tragiskt nog. Hela den samlade sociala bilden av vad samhället är skapas till myyyyycket stor del i tv och tidningar. Vad finns kvar när alla är döda? Tidningsartiklar. One night in Paris. Mikrofiche.

Då kanske reportrarna kan välja att rapportera om vad som är viktigt. Att något är väldigt omskrivet kanske inte nödvändigvis kvalificerar det som en så stor del av vår samtid. Det är lätt att sälja det som folk vill läsa, utan att det nödvändigtvis förmedlar vad de borde veta - och där någonstans är journalistikens och tryckfrihetens hela försvar, plågsamt ofta upprepat. (Jag vet, det är jävligt osocialdemokratiskt - och därmed osvenskt - att påstå att någon information är viktigare än annan, jag vet, jag vet. Liksom, vem har rätt att sätta sig över någon annan och diktera vad de bör läsa? Nej, skriv om Paris Hilton. Fan, kanske är det rent av det som är demokrati?)

Jag kanske har fel om allt det här. Paris Hilton kanske är viktig? Hon är kanske en bild av samtiden, och den ska reportern hitta. Fuck Darfur.

Här sätter jag ner min projektledarskodda fot. Jag tycker det känns fullständigt vidrigt. Ska vi låta vår samtid vara Paris Hilton? Ska vi passivt stå brevid och se Paris Hiltonvärlden nästan utan motstånd ta över? Jag vill inte stå för en sådan samtid. Jag vill inte stå för pengarna som pumpas in och ut ur det maskineriet.

Ronnie Sandahl.

Köksöborna

2007-06-20T21:17:00.000+02:00

Köket. Hemmets hjärta.

Människor tillbringar allt mindre tid i det. Matlagning har ganska hög status, den som kan koka sås åtnjuter stor respekt och kockar är numera stjärnor. De flesta har dock inte tid eller ork att stå och koka fond på kalvben som man får av den lokale, fryntlige slaktaren, han som har en hård men hjärtlig ton, även om det känns primalt och härligt slow food-kontinentalt. Man kan låta saker ta tid. Men det hinner man inte.

Tid finns inte. Men pengar. Och vilja. Så du kan ju kompromissa och köpa dig ett läckert kök. Med skåpluckor i kadmium eller något annat luxuöst.

Visst, skjut, inte mig emot. Men man kan ju tänka på vad kök används till först. Det är en slags verkstad. Det blir smutsigt och blött. Så om du inte känner att teak är ett alldeles extra etiskt korrekt träslag så kanske du inte ska ha träbänk, annars får du ägna all din fritid åt att torka skiten med disktrasa. Och om du använder köksattiraljer större än en äggkopp så kanske du bör ha en diskho större än en salladsskål.

Och om du lackar träbänken, så borde du... fan, du ska absolut inte lacka träbänken!

Nu vet ni hur mitt kök ser ut. Jag hatar det. Nån har försökt hänga på nån idiotisk designkökstrend men misslyckats. Jag vill ha ett riktigt kök. Ingen jäkla sten eller trä eller epoxy, ingen rund liten diskho. Jag vill ha diskbänksrealism!

Jag vill ha rostfritt, stora hoar, funktionell men ful kran. Jag vill laga mat och slabba och skita ner. Jag vill ha ett kök man kan göra fond i. Jag vill ha ett kök man kan leda in en oxe i, slakta och stycka den och sen bara spola av det med slang.

Är det för mycket begärt?

Tendentiös tendens

2007-06-17T20:49:00.000+02:00

Nu har en ny sommarplåga börjat cirkulera på nätet, läser jag i Expressens nätupplaga. Killen som gjorde Boten Anna - vilket var helt oursäktligt för övrigt - har tydligen ännu inte tagit sitt förnuft till fånga.

Att de kallar låten sommarplåga är rätt kul. Och illavarslande. En sommarplåga innebär (eller innebar) ju att en låt som blev en hit under sommaren - tänk Reggae Nights eller någon sån låt -tjatades i småbitar.

Omedelbara låtar, rätt kul och harmlösa, men som spelas hela tiden och överallt tills alla bokstavligt talat vill dö för att slippa dem.

Nu har man rationaliserat bort det där med låten ska spelas sönder. Nu gör man en låt som alla vill dö för att slippa redan första gången de hör den. Då har man hoppat över ett tidskrävande led. Så praktiskt.

Man kanske borde dra ut naglarna på honom med tång?

Underligt.

2007-06-16T16:34:00.000+02:00

Jag blev just tvångsdricksad av en liten tant med framtänderna så mycket omlott att de nästan stod på led.

Jag skrattade, men kunde inte tacka, försökte säga nej. Hon kastade till slut in slanten genom den lilla luckan vi förde vår konversation igenom.

20 spänn. Jag går och köper kaffe.

Och så tar vi den en gång till: Ja. Du är normal.

2007-06-15T22:56:00.000+02:00

SVT lanserar ett sexprogram såg jag. Fan vad spännande. Fan vad fräscht. Fan vad djärvt. Sexualupplysning, det behöver det svenska folket.

Jag har naturligtvis sett Fråga Olle på femman. Informativt, säkert, och det kanske alltid behövs information för de nya generationerna som växer upp. Men egentligen sägs ju inget nytt, har man läst Kamratposten kan man ju skita i det. Ja, du är normal.

Sen kom det där "tjejprogrammet" på trean. Det är som ett enda långt dildoparty fyllt med redbullochvodkabälgande, mulliga, grisnästa blondiner med hela garderober fyllda med sexleksaker, med skillnaden att du tvingas titta på. Man vrider sig i soffan av skam, men även om det finns en ny och sexuellt frispråkig generation som kan sprida klamydia så finns det intet nytt under solen. Ja, du är normal.

Nu alltså i SVT. Bolaget som borde kunna utveckla tv-mediet - och som gjort det också under alla herrans år - kommer och skapar sig en blek kopia (återstår ju i och för sig att se) av reklamkanalernas röstfiskeredskap några år efter de andra! Låt oss samfälligt göra vågen för deras nytänkande, dessa televisionärer!

Jag skiter i om SVT har EN tittare, de ska inte apa efter reklamkanaler och göra billighets-tv för att nån jävla idiot tror att det är det unga tittare vill ha. Ja, alla är intresserade av sex, men det betyder inte att ni behöver sända puttriga program om det där ministrar får trä kondomer på gurkor.

Folk vill supa ohämmat. Därför skapades Systembolaget.

Den springande punkten - il nucleo di barboncino - i min kritik är hur oerhört simpelt det är med sexprogram. Det är ju det enklaste sättet i hela världen att få folk att titta.

Folk kollar som om de kollade på kokain. Sex är basalt. Ja, basalt som mat, luft och sömn. De tre sistnämnda är dessutom livsnödvändiga och därmed ännu viktigare - och ändå slipper man svettiga överläppar och tillgjort skälmska blickar i matlagningsprogrammen. Eller det gör man förstås inte, men då är de inte lika uppenbart osexiga.

Det är ju så oerhört tråkigt. Det är så sjukt banalt. Det är så GALET osexigt.

Eh. Va?

2007-06-15T22:27:00.001+02:00

Könsförtrycket stod plötsligt naket framför mig igår. Jag tänkte på att tjejer, både enligt klichéer och i verkligheten, oftast tycker att det kan vara besvärligt att gå någonstans för att de inte vet vad de ska ha på sig. Man tänker, "men vaffan ta påååå dig något nån gång så drar vi", och så drar man på sig något själv och ställer sig och stampar i hallen.

Men kvinnor har inte det valet på samma sätt som män. Inte utan att bryta mot normer, och det är långt ifrån alla gånger man vill bryta mot såna.

Kanske har killar det enkelt som slipper en del av utseendebördan. Även om vi vinner fördelar på att vara snygga, så ligger inte en så stor portion av samhällets uppskattning i den delen av oss. Vi räknas oftast ändå.

Fast nu är jag väl ute och cyklar som vanligt.

Sydländskt temperament? Nej, tack.

2007-06-15T22:26:00.000+02:00

Ibland hör man medmänniskor (nej, vi ska vara ärliga med vad vi menar: pack) gnälla över svenskars i gemen svala läggning. Jag har för en stund sedan deltagit i en telefonkonversation som fick mig att än mer inse hur idiotisk den åsikten är.

"Varför får hund inte komma in i Sverige? Fuck, det är Europa!"

Den guldpläterade catwalkanorektikern till fru stod framför mig med sina Monte Carlosandaletter. Hon gav mig mobilen motvilligt, men verkade inte våga säga emot hetlevrade sydländske mannen som fanns på annan ort. Hon verkade besvärad. Eller, hon delade mitt svala kynne och insåg mycket väl att jag inte skrivit tullreglerna. Det spelar ingen roll vad nån säger, jag kan inte få in deras jävla chihuahua hur mycket översittarhelvetet i luren än rosslar.

Orsaken till att jag står där med lyxhustrun och lyxbarnen klockan halv två på natten är att paragrafryttarnas överhövding från Tullverket ridit in. Gränslande sin arabiska fullblodsparagraf stormar han in som en hel mongolhär. Dag eller natt spelar ingen roll. Så fort jag riskerar ledighet, bara. Det fattades nån stämpel i ungarnas hunds pass.

Jag vet inte om hela konversationen med det sydländska temperamentet behöver återges här. Draget till sin spets handlar det om att prata utan att lyssna, tro att man lever i en värld där en liten dusör får tullarna att släppa in en hund i Sverige så att den dödliga dvärgbandmasken kan spridas, högt klagande (och om man är kvinna även gråtande) fastän man vet att det inte kommer leda någon vart, ideliga upprepningar av självklarheter, und so weiter.

"Jag har inte tid med det här", säger jag. "Åh, fuck, du har inte tiiid", säger han föraktfullt. "Din tid är jätteviktig." (Han låter sarkastisk.) "Vad spelar en liten fucking jävla mask för nån roll? Fuck."

(Här blev det ganska roligt, jag försökte skämta.)

"Jo", sade jag, "om man släpper ut de dödliga maskarna som hundarna kanske bär på så förstör man naturen i Sverige. Man kan inte plocka bär till exempel."

"Fuck Sverige", genmälde han, "jävla fucking Skitsverige, med er jävla kung och fuck!"

Arga människor är verkligen asroliga, men känslor är fan helt vidriga och onödiga. Jag förordar att svenskar hålls drogade och kalla för att föregå med gott exempel. Vi avlar sedan fram en ras av supermänniskor i speciella läger genom att para de av landets medborgare som välsignats med Aspergers syndrom.

Tro inte att du inte är hjärntvättad

2007-06-15T18:20:00.001+02:00

Fan vad jag bloggar på jobbet, alltså på idiotjobbet. Kanske är det så att det faktiskt funkar, det där med att ha ett icke-intellektuellt jobb för att ha tid att tänka. När jag skriver artikar eller översätter har jag ju absolut inte tid med sånt.

Men så till saken.

Jag rullade förbi tullarna nyss. De hade på sig sina beskäftiga uppsyner och blå overaller och charterturisterna gick i vägen och för mig i strida strömmar på väg ut. (De kan för övrigt verkligen inte designa uniformer längre. Gaultier borde kallas in. Han skulle kunna göra något coolt, jag vet, jag har sett Femte elementet.) Turisterna kom hem från Turkiet och Grekland och svennemammorna var feta och svennedöttrarna blonda, svennesönerna var - rys med mig nu - klädda i "street wear" och papporna såg ut att vara döda inombords.

I sakta mak rörde sig folkpastejen ut genom tullpassagen. Det uppstod ett fuktigt ljud mot väggarna när den flöt fram, som av mikrofonsmask i P1, fast ihållande. Tullarna, myndiga blå korvar med lika många tygmärken som overallteknologer, rörde inte en min. Rakryggade och ariska, mestadels iallafall, stod de där.

Jag passerade dem. De höll käft. Men så hörde jag "Varifrån reser du?" sägas med vad som väl nästan får kallas babyspråk bakom mig. Jag kastade en blick över min herrefolksaxel.

En av kvinnorna i tullkorvsskaran hade lasrat fram fredagens gladaste leende och ställt frågan till den ENDA mörkhåriga människan som gick förbi. Den kvinnan var inte charterresenär och kunde inte svenska. Hon gestikulerade och försökte prata med tullkorvskvinnan på utrikiska. Jag åkte vidare och tullen letade heroin.

Jag skrattade en smula åt lustigheten med min inre mun, alltså åt det att tullarna visade sin särbehandling så öppet och blatant.

Men det är ju inte charterturisterna som smugglar in heroinet, utan fattiga bulvaner från främman' land. Dagsens sanning, det är det. Tullen har nog ganska bra koll på hur man ser vem som har rent mjöl i sin BK22WHX.

Det som är kul med det är att det är så oerhört otidsenligt. Det är verkligen inte politiskt korrekt att skilja ut människor för att de kommer från andra länder.

Tänk, om DO fick reda på att tullarna plockade utrikiska russin ur en i övrigt arisk kaka, då skulle han kräva att tullarnas nedslag skulle följa landets demografiska profil.

Ni får plocka in 1 svartskalle på 9 svennar, skulle han säga.

Haha, jag kanske ska DO-anmäla tullen för att ordna lite liv i luckan. Alltid är det väl nån presumtiv Sverigedemokrat som emigrerar.

För övrigt litar jag på att tullen gör ett bra jobb. Men fan vad fula kläder de har. Det ser ut som om de skulle ut på stridsövning i en marinblå skog.

Duriam: 1 - Bajsfrukt: 0

2007-06-08T20:58:00.000+02:00

Jag äter det allra mesta. Äter jag inte något så har det oftast inget att göra med smaken, utan något annat, till exempel förutfattade meningar, kulturella tabun eller, oftast faktiskt, konsistens. Det var så sant, eventuell giftighet är också en intressant aspekt att tänka på när man väljer mat.

En sak i hela världen tycker jag är riktigt vedervärdig. Det är sardelloliver. Alltså stenfrukten oliv som någon idiot stoppat in små salta döda fiskar i. Det är det enda jag kan komma på som jag tycker är riktigt, riktigt äckligt, det enda som får mig att stå och hulka över papperskorgen. Första gången jag råkade få i mig en så gömde den sig bland helt vanliga oliver, jävligt lömskt. Hade jag väntat mig att det plötsligt skulle smaka tre månader gammalt lik i munnen så kanske jag hade varit beredd. Jag hade kunnat svälja den utan att smaka, stoppat den i fickan, inte tagit den, vad som helst. Som det var nu höll jag på att börja gråta.

Summa summarum, nästan inget är asäckligt förutom sardelloliver. Tills nu. De hade nån sorts drive med tropiska frukter på en lokal affär, jag köpte en ananas, ett gäng sharonfrukter, något mer jag kände igen, och dessutom någon sorts plommonliknande, blanka, röda grejer på ett litet skaft. Stora som mandariner, ungefär. De hette tamarillo. Bedrägligt namn, inte sant?

Det finns två förklaringar till fruktens smak.

Ett: Satan själv, Flugornas herre, har bajsat i dess innanmäte.

Två: Den är ett skapelsens practical joke. Jag ser för mig hur Jahve står och asgarvar med sina polare när han hänger upp dessa styggelser på ett träd eller en buske nånstans, eller vad fan de nu kan växa på. Han insåg nog i efterhand att det var ett lite väl grovt skämt, så han placerade växthelvetet nånstans i världens avkrokar, så att det iallafall skulle ta en jäkla massa år innan nån hittade dit. Nu har det dessvärre gått en jäkla massa år.

Fatta, en vacker, blank, röd frukt med ett innanmäte som en strukturerad passionsfrukt och frisk doft - men som smakar sardelloliver.

Saatana.

Så oväntat.

2007-06-07T14:37:00.000+02:00

Höstmörkret, brukar jag tro, kommer en gång att bli min död. Jag kommer helt enkelt bli så blek och tärd av leda att jag självdör. Eller, tänker jag, så kommer jag att alltmer vitna på grund av bristen på ljus och bo under en sten, platt och med tillbakabildade ögon.

Men så sitter man där på balkongen en juniförmiddag och käkar frukost och känner främmande substanser i blodet. Substanserna var öl igår. Idag är de gift. Fåglarna kvittrar, svalorna äter - uäk! - insekter uppe i skyn och det är massor klorofyll i omlopp. Massor. Man borde inte, säger den äppelkäcka naturen, ha gifter i blodet en dag som denna. Likväl har jag det.

Räknar dagarna bakåt. Det är torsdag idag. Tar mig tillbaks till fredag. Grillfest. Vin. Lördag. Grillfest, vin och fotboll. Vilodagen verkar jag ha helgat. Repade bara, men alkoholfritt. Måndag, spelade på Stampen i Gamla stan vilket innebär öl. Tisdag, gjorde sommarens premiärbesök på en restaurang: öl, vin, cognac, en riktigt dålig margerita. Onsdag. Spelade på Fredmans i Uppsala. Öl igen. Och lite vin till fläskfilén vi grillade till middag.

Kanske inte så konstigt att jag inte är sådär tjusigt deffad.

Visst, that´s the way I like it baby, I don´t wanna live forever, men hur många somrar tar det innan man trillar dit? Och varför känns det så sjukt främmande att inte ta varje tillfälle till fest tillvara på sommaren? Borde man ens avstå? Är man kanske tvungen att leva så här, dansa, sola, dricka svalt vitt vin i skymningen för att väga upp att det är skymning resten av året?

Hoppas det. Annars har vi sjukt dålig karaktär.

Men halldedudane!

2007-05-27T14:40:00.001+02:00

Bengt Ohlsson utlåter sig med den etablerade författarens fulla arrogans. Rätt kul. Har aldrig gillat hans krönikor, men Gregorius var ju en... begåvad... bok.

Nå. Jobbigt när man funderar på om man ska lita på någons omdöme, om man ska se någons åsikt som intressant.

"Nu kan ni spela in era egna filmer bäst ni vill och redigera och bränna på dvd, nu kan ni spela in era egna låtar och nynna er till sömns på My Space. En ringdans av glada amatörer, varv efter varv runt jordklotet, sen blir det svårt att andas."

Det är en sorts muggigt försvarstal över den professionelles ensamrätt till skapandet. Självklart har han rätt, oerhörda mängder av allt som finns på nätet är skit, troligen det allra mesta. Å andra sidan producerar jag till exempel min skit för min bekanskapskrets och om jag såg bloggen som offentlig så skulle jag nog uttrycka mig annorlunda. Säkert vara putslustigare occh mer politiskt korrekt.

Hm. Vad säger ni, kära vänner?

Men hej?

2007-05-27T13:58:00.000+02:00

Dagens Nyheter är den enda prenumeration jag har. En okänd människa lägger den i mitt brevinkast varje morgon, det känns ovärderligt. Jag betalar den via autogiro, så den känns dessutom gratis, det är bra. Vore jag tvungen att gå upp fem på morgonen varje dag och ge åtta spänn till wallan som delar ut den så skulle det säkert inte kännas lika bra.

Jaja. Nå.

Idag handlade en intressant text om hur fôlket, stockholmarna i synnerhet - kanske främst skockholmskorna, faktiskt - skaffar barn allt senare. Detta leder i förlängningen till att många ofrivilligt blir banlösa, eftersom fertiliteten minskar långt innan klimakterium och sånt. Folk tror att de kan planera livet, ihopparandet, parningen, jobbet, pengarna, bostaden. Det är dels väldigt naivt och en trend som säkert går över när den första generationenen utpräglade karriärsstockholmskor dör ut, och dels verkar det äkta astråkigt.

Fan vad trist att planera sitt liv så. Inga överraskningar, bara besvikelser när planerna går åt helvete. De dumpar snubbe efter snubbe för att han hade fel färg på bältet och hette Jens i andranamn - de har ju sedan de var sex år gamla vetat att deras framtida man ska vara IT-konsult och heta Pierre Johannes, inte IT-konsult och heta Pierre Jens. Det måste vara jobbigt att vara den typen av stockholmska.

I anslutning till den intressanta artikeln, nu kommenterad, publicerade Dagens Nyheter statistik. Den var inte sådär värst relevant för artikeln, men jäkligt rolig. Den var en topplista över de populäraste namnen uppdelad efter mödrarnas ålder.

Jag läste den, intressant läsning indeed. Nån sorts sammanfattning i urval:

Mödrar över 35 döper barnen till Alice, Emma, Sara, Sofia, Elin, Anna, William, Erik, Axel, Alexander, Hugo, Simon osv.

Mödrar upp till 25 döper ungarna till Julia, Nova, Emilia, Angelina, Melissa, Tindra, Tilda, Nicole, Alexander (säkert efter filmen Alexander), Liam, Kevin, William, Gabriel, Leo.

Vet inte riktigt vad de vill ha sagt med det, men mig säger det bara en sak: Det är rätt tydligt i vilka socialgrupper man föder barn tidigt respektive sent.

Ja, det kan finnas andra förklaringar också! Satans gråtoner! Generationsskifte, den allmänna fördumningen, skolsystemets förfall. Fan, växthuseffekten! Helvete.

Välkommen till min värld.

2007-05-26T15:15:00.000+02:00

Kan man vara helt lycklig utan att vara för dum för att ha ångest? Blir personer som mer än andra analyserar omvärlden och sig själva mindre lyckliga? Jag tror det.

Tar man företeelser i tillvaron för givna så är det kanske möjligt att vara en mer harmonisk person än man kan om man hela tiden ifrågasätter allt. Är uppfattningen om varandet och omvärlden relativt fast förankrad så måste det kunna förenkla livet.

(Där kommer man ju in på tankar om den blinda tron igen, jag har gjort det förr, tror jag. Om man till exempel har en religiös tro och därmed medföljande uppfattningar om rätt och fel så är det möjligt att det gör tillvarons mysterier mindre mysteriösa. (Jag menar inte alls att religiösa människor är Mr Gautama hela bunten, inte alls, många söker nog religion för att fylla avgrundsdjupa håligheter inom sig.))

Alltså, är man enkel nog att inte ställa frågorna, så mår man inte dåligt av att inte ha svaren. Det är tanken.

Det kan ha med referensramar att göra, utbildning, uppfostran, naturligtvis kynne, men också intellligens. (Och då kan man ju prata om skillnader mellan intelligens och intellligens. Jag kan slå vad om att du på din lokala Mensaförening kan råka på personer som du skulle uppfatta som rena idioter, savanter närmast, som kan lösa logiska problem men inte snacka över en kopp kaffe eller knyta skorna. De kan säkert också vara dumma nog att vara lyckliga, fastän de är smarta, just för att de är rigida. Vaffan, man kan ju lära hundar att räkna.)

Well, waddya say, shitface?

För här kan man ju säga, indirekt, att utbildning och övningar i ifrågasättande, vilket hela skolgången är, leder till att man blir mer olycklig. Upplyst, men olycklig.

Fan, man ska inte vara värdenihilist. Det är skitjobbigt.

Hej, gråton!

2007-05-25T14:19:00.000+02:00

Vete fan om jag är en bra bloggare. Folk ger ju blanka fan i allt som inte är putslustigt egentligen, och orkaaaaa vara putslustig hela tiden.

Kom på en putslustighet för ett tag sen, antecknade idén i huvet och i mobileo (haha), och satte mig för att plita ihop den igår. Idén föll sönder som ett sandslott i Dubai. Jag hade förstört den med gråtoner.

Det skulle vara ett komiskt inlägg. Det gick ut på hur oerhört långt man kan komma med lättja. Att lättjan är en stark kraft, en variabel att räkna med. I universum. Ad exemplum skulle jag nämna alla jävla kyrkor som skräpar i det svenska landskapet. De är enormt många. De är som mjäll av granit och tegel och sandsten och puts och medeltida träskulpturer som spanjorer kan stjäla på Sveriges axlar.

Och alla är resultatet av lättja, det skulle jag hävda. Man betalar jävligt mycket pengar, knackar jävligt mycket sten, för tjäna in några extra timmars sömn på söndagmorgonen. Särskilt i november.

Sen kom gråtonerna. Andra möjliga förklaringar som jag har full frihet att bortse ifrån, för det här är ju MIN del av bloggosfären. Men jag kan inte. Nu har jag skrivit det iallafall, men detta är ju ett metainlägg, ett inlägg om ett inlägg.

Läste en definition av intelligens för ett par dar sen. Enligt den är intelligens förmågan att kunna hålla två motstridiga tankar i huvet samtidigt och ändå handla. Alltså blev jag tvungen att skriva det här. För att bevisa min intelligens.

Spott och spe. Tammefan. Och en skopa ovett, typ, från en främling. L´etranger. Fi donc.

2007-05-24T15:36:00.000+02:00

***Varning! Följande inlägg blottar (kanske) det väldiga ginnungagap som är mitt människoförakt! Dessutom handlar det inte om någonting!***

Vaknaden rullade in, jag åt frukost, den var god. Jag funderade på att fortsätta lite med översättning jag inte hunnit färdigt med dagen innan, men kom på att det kanske är dumt att trötta ut sig i onödan. Dagen skulle ägnas åt annat arbete. Jag förberedde mig för att bege mig utsocknes, packade nödvändigheter, lade mat i en plastburk. Ett ärende fanns att uträtta innan jag åkte.

Drog på mig klädesplagg och satte mig i automobilen. Jag åkte till det lilla torg vi i sann stadsplaneraranda har en kilometer bort. Där finns praktiskt nog en bank, före detta Föreningssparbanken, numera Swedbank. Jag är nybliven kund där. Det började så här.

De hade billigast tjänster. Så enkelt var det. Men ändå, som allt i livet, inte helt enkelt ändå. Jag är inte en av de där som ser världen i svart och vitt. Nästan inget är helt svart, eller för all del helt vitt, tycker jag. Det är mest gråtoner, bilder uppbyggda av gråtoner i olika nyanser, som tillsammans bildar nya, oerhört komplicerade gråtoner. Kanske, men jag är inte säker, är meningen med livet att förstå och kunna ta till sig så många gråtoner som möjligt. Och att våga säga "jag vet inte".

Orsaken till att det inte var helt enkelt har att göra med mig och mina försök att slippa se gråtoner. Jag hatar Föreningssparbanken, numera Swedbank. När jag traskat fram till Nordeas bankomater på löningsdagarna och sett de piercade tonårsmödrarna, de gravt överviktiga sjukpensionärerna och periodarna i nedkippade tennisskor stå och köa vid Minutenautomaterna på andra sidan torget så har jag alltid skrattat i mjugg åt dem.

"Får!" har jag tänkt, "Ni är får!".

Alltid kö, alla köar snällt. Eller dumt. De ser alltid skitdumma ut. De smarta byter bank. Mitt första studiebidrag betalades ut till Föreningssparbanken, helt automatiskt. Det tog jag som ett tecken på något. Det var liksom statens bank. Vanligt folks bank. Varför jag inte hörde hemma bland dem kan jag inte riktigt förklara, men så var det.

Men så bestämde jag mig sedermera alltså för att bli kund hos Swedbank, men inte för att the Man betalade ut mina studiebidrag dit, utan för att de hade skitbilliga företagskonton. "Ett upplyst val," försvarade jag mig, "jag är inte ett av fåren".

Jag begav mig till Swedbanks kontor på stan. Det var som att komma in på Konsum i Bagarmossen, om det alls finns konsum där (fan skit i det, nu!) , samtidigt som en särskoleklass hade 30-årig jubileumsåterträff. På konsum. Fast det var en bank. Det tog uppåt två timmar, för banktjänstemannen var tvungen att ha telefonsupport genom varje steg av processen. Då var jag dessutom tvungen att komma tillbaks en annan dag för att välja kod till kortet. (Kanske föklarar det här varför de var så billiga: de rekryterar sin personal från Samhall.)

"Du ska gå till banken på det lilla torget", var ett tips jag fick efter all detta från en människa jag litade på.

Jag lyssnar till människor jag litar på men inte på the Man. Kom alltså dit i morse, till den lilla banken på det lilla stadsplanerade förortstorget. Där satt 1. Christer Pettersson med lockig rockabillyfrisyr, 2. en man som högljutt verkade kokettera med att hans mor dött och att han delade upp dördsboet mellan sig och syskonen, 3. ett äldre par som hade (Eller inte hade? De såg nog lite dodgy ut.) fått bara tre av fyra uttagna femhundringar i bankomaten.

Tiden gick. Den gick långsamt, men oroväckande mycket av den tycktes passera trots det. När jag kom fram till damen i kassan så tog processen åtta sekunder, sen var det bara att gå ut till bankomaten och knappa in en ny kod.

Just när jag går ut kommer ett säkerhetsbolag. De fyller på uttagsautomaten, noggrannt och länge. Tiden blir äkta knapp. Jag står och mumlar utanför. Och väntar. Läser en lokal gratistidning. I den föraktar en ung herre urskiljningslöst allting i en krönika. Jag känner släktskap, men det övergår snart i avståndstagande. Vad fan tycker han om då?

En liten konstig farbror av typisk Swedbanktyp står före. Han försöker konversera, men jag är inte mottaglig. Jag är för stressad. Jag ler trots allt, säger något. Kanske "Jaa, vi får hoppas att den kommer igång nu". Sen inser jag att jag måste verka imbecill, så jag påpekar min situation, att bankomatens trasigvarande ökar på min stressnivå ganska mycket. Jag har ju väldigt bråttom. Ska till jobbet. Till ett jobb. Ju. Småprat. Brådska är det nya vädret.

Mannen börjar ta ut pengar. När han är klar och vänder sig för att gå är hans ansiktsuttryck som förbytt. Han måste liksom har jäst och surnat medan han tog ut pengarna. Han ser arg ut nu. "Varenda jäkla människa har ju bråttom nuförtiden!", säger han. "Ja, vi har ju det", genmäler jag. "Klart som fan du har det!", fräste gubben då.

"Tack för den!", tänkte jag. "Gubbe."

Jag kände mig tvungen att analysera min brådska när jag fäpplade bland framgångskorten. Jag kom fram till att det nog inte var mitt fel att jag hade bråttom. Orsaken var nog snarare att det tar en timme att gå till banken om banken är fylld till bredden med glassätande mongon och allmänt slödder.

Eller så är det så att bara de "daglediga" har tid att gå till banken. De andra sköter numera sina bankärenden via korrespondens på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag här och har inbetalda fakturor på ett konto i Swedbank, före detta Föreningssparbanken. FSPA. Jag har bråttom. Ändå kan jag ta mig en timme till att fundera ut och skriva ned det här. Visst fan går saker snabbare nu. Men å andra sidan tog folk förr uppenbarligen flera timmar på sig för att gå till banken. Var i helvete fick de tiden ifrån? Allt var ju så jävla hårt, de drack skummjölk och åt sluring. Krig var det också. Jämt.

Hur det än må vara bevänt med sluring och skummjölk så verkar Swedbank vara ett vanlighetens vattenhål i tillvaron. Kanske är det det jag vill säga. Vanliga människor med vanliga jobb och vanliga, alltså rätt små, krav och förväntningar på livet. De verkar ha tid. Det är ju bra.

Eller så vill jag säga att de är får.

En riktigt färsk och krispig dag.

2007-05-12T14:24:00.000+02:00

Jag såg idag, det känns som ett tag sen sist.

Jag åkte igenom parken på cykel, utan solglasögon, det kanske var det. Plötsligt stod grönskans fulla vidd klar för mig, den var helt otroligt intensiv. Små blad som en gång varit äppelblom singlade genom luften och himlen var blå, molnen var vita och fåglarna sjöng, uppfyllda av helig ande. Eller kättja, det är svårt att avgöra så här års, och känslorna är ju lika intill förväxling. När jag rullat igenom stan så lämnade till min förvåning dieseldunsterna i en vårvarm fläkt utrymme för något annat, kanske hägg, svårt att säga, det var utspätt och flyktigt. Men ändå!

Allt detta såg jag, och då menar jag inte att jag förnam det och sedan kunde redogöra för vad som hänt, utan jag SÅG det. Inte bara intellektuellt och kognitivt, utan med själen - i brist på bättre ord. Jag kände det. En nästan total närvaro i nuet. Jag tänkte varken på sedan, nu eller då, jag bara var, gjorde, förnam och uppskattade. Jag längtade inte, jag strävade inte. Det var inget andligt, det bara var.

Det är i den riktningen jag till styra livet. Jag vill se varje ögonblick. Jag sitter på bussen nu och känner doften av fukt, och ett par socknar bort ser jag regnet beslöja en liten by.

Vissa dagar är bara helt rätt.

Diagnos: Arbetsskygg

2007-04-27T16:06:00.000+02:00

Låter som en artikelserie i Aftonhoran, jag vet, men det känns befogat idag. Jag sitter på mitt extraknäck på Arlanda och njuter. Det händer liksom inget. Över snabbtelefonen hörs hesa skrik från terminal 2 där den kvinnliga kollegan är överarbetad och ihjälstressad.

"Jag kommer över sen vid fem-sex när Budapestkärran landat", sade jag. Jag använde ordet kärra för att konsolidera min grupptillhörighet. Jag gillar att använda grupplingo.

När jag tryckt bort samtalet så lutade jag mig bakåt på stolen, skruvade korken av en flaska kaktusmineralvatten, tog ett allergipiller och skrapade en trisslott. Det kändes bra. Jag vann inget på lotten, men det gjorde detsamma, jag kände mig ändå som en vinnare.

Det där gör jag för kanske 90 spänn i timmen, inte bra betalt, men vid just de här tillfällena är det riktigt drägligt.

Slutsats: jag hatar att jobba när jag faktiskt måste lyfta häcken från stolen, men gillar det när jag kan läsa tidningar, skrapa trisslotter eller skriva i bloggerten.

När jag frilansar så drar jag ut på uppdragen så att jag får en svältlön, men gillar det för att jag jobbar så lite. Det är hemskt att jobba.

Har ett översättningsuppdrag på gång - flera stycken faktiskt - som de vill ha lite snurr på. En till två veckor, säger patron. Gör jag jobben på den tiden så får jag en vettig månadslön. Men då måste jag sitta flera timmar om dygnet dag ut och dag in, och det känns verkligen inte roligt.

Det gör jag väl i och för sig redan, men säkert 70% av tiden går åt till annat. Alltså måste jag ändra på det. Fan vad jobbigt.

Jävligt stylish.

2007-04-26T09:59:00.000+02:00

Man bor ju i en studentstad, va. Man ser nog folk här som man aldrig ser annars. Ett typ av människor som frodas här - om man nu ska våga vara så fräck att man buntar ihop folk i grupper - är de tvättäkta nördarna.

De senaste dagarna har varit späckade av dem. Jag känner mig lite som en fågelskådare. Jag klassificerar dem och bockar av dem i ett litet häfte. Mentalt.

I tisdags var jag på danskurs, japp, och när jag och min tillkommande stod och klev på varandras fötter så kände jag plötsligt att jag var iakttagen. Blixtsnabbt gjorde jag mig så osnynlig jag kunde och försökte upptäcka faran. I en dörröppning stod säkert tio killar i chinos vid armhålorna med mobilfordral i fuskläder och nyckeljojoar i bältena. De hade kakor i händerna. Såna där kex, ganska stora, med chokladkräm emellan. Bara att de åt kakor, liksom. De var lite kolhydratfeta, och fastän jag gav dem mina argaste blickar så stod de kvar tills kakorna var slut.

Ilskan gick över i glädje. De värmde mig, nördarna, och jag kom på att det inte är någon skam att dansa usel foxtrot, jag är ju för fan på kurs. Deras bekymmerfrihet, den känns till och med på håll. Inga choser där, inte.

I morse cyklade jag mot jobbet efter att ha hämtat mina nya visitkort på tryckeriet som ligger 45 sekunder från min port. Jag vet inte om det var nördvärmen som fortfarande satt i, men jag var varm och log säkert lite. Jag hade min vegamössa på mig eftersom jag tvättat håret igår kväll, och ni vet ju hur man blir när man sover med vått hår. Jag hade solglasögon, inte egentligen så mycket för ljusets skull, utan för att de är så förbannat tuffa till vegamössan. Jag var lite besvärad över att t-shirten var fult blekt i tvätten, och jag hade fiskbensmönstrad blazer.

En snubbe kör in på min väg från en annan. Jag försöker att inte stirra. Det kliar i fingrarna, jag känner mig nästan tvingad att ta fram mitt lilla häfte.

Han har svart rock och svarta jeans, under detta ser det ut som en svart kavaj. Jag anar en vit skjorta. Uppenbarligen är han finklädd för något, inget man höjer ögonbrynen för klockan halv nio på morgonen i en studentstad.

Han cyklar på en mountain bike som han antagligen haft sedan sjätte klass, den är alldeles för liten. Sadeln är så låg att han ser ut lite som en vuxen på en trehjuling. Han har lägsta växeln i och trampar mycket fort.

Till detta har han en sån där blå cykelhjälm, de som lanserades när det inte dög med JOFA-hockeyhjälmen längre, utan det nödvändigtvis skulle uppfinnas en särskild cykelhjälm. En sån i blå frigolit. Under dess lilla skärm sticker fram ett par lite tjocka rosiga kinder och ett par 12 år gamla glasögon.

Det här kanske låter raljerande, som om jag försöker göra mig lustig på dessa stackares bekostnad. Åååh, han är säkert jättesnäll, säger alla kvinnor i hela världen medan moderskapets söta lockelse sköljer över dem i varma vågor.

Men det är ingalunda av skämtsamhet. Poängen vore allför lättköpt. Lyteskomik kräver ett direktare anslag - och sedan YouTube kom även rörliga bilder.

Min poäng är: Tänk om man kunde bry sig så lite. Ljuva tanke! Slippa mankemanget med att fiska efter vad som kan vara rätt och modernt och snyggt, processa det, och sedan skita i det precis lagom mycket. På sitt eget sätt. Så att man är individuell i ett land där alla helst ska se likadana ut.

De verkar så naturliga. Bara sig själva, chosefria, nöjda, absorberade av sina intressen. En självklar grupptillhörighet serveras dem.

Det kan vara det korrekta livsvalet.

Das Vorurteil der Notwendigkeit

2007-04-25T10:17:00.000+02:00

Bloggandet har gått sådär ett tag. Hade jag varit en bloggare så hade alla rutinläsarna dragit. Nu är jag ju bara en jeppe med en blogg, så vem bryr sig.

Int ja.

Saken är att det helt enkelt inte dyker upp ämnen ibland och jag är inte den som vill skriva om promenaden jag just tog om jag inte råkat promenera rakt in i Jesu nedstigande från himlen. Till exempel. Jag orkar inte skriva att jag lagade min mest lyckade bouillabaisse nånsin i fredags, det är ju intressant för ingen utom för mig.

Just nu läser jag debattsidorna, min ständiga källa till "Ja-a, verkligen!", med ohöljt ointresse - hur nu det ser ut. Just det brukar annars ge spin-off-effekter efter ett par dar, när allt "Ja-a, verkligen!" har lagt sig. De brukar i sin tur manifestera sig här.

Men fördomar. Jag måste ju skriva om fördomar, kom jag på.

Vi människor är jäkligt smarta. Vi är det av en anledning: Var vi asdumma skulle vi dö. På ett eller annat sätt. För att kunna utnyttja all smartma måste vi uppfatta saker omkring oss och ordna in kaoset av uppfattningar till ordning. Det gör vi genom att systematisera och förenkla.

Vi delar in saker, omedvetet, i genrer och grupper eller typer eller vad som helst. Sparv eller siska? - fuck knows, det är en fågeljävel.

Vi drar lärdom av saker vi redan från början lärt oss och förenklar genom att anta att de egenskaper vi vet att något känt har, även är relevanta för något liknande. Visar det sig att det inte stämmer, så systematiserar vi om.

Det är så den mänskliga kognitiva förmågan fungerar. Vi behöver inte ta på alla stenar för att våga dra slutsatsen att stenar är hårda. Att göra det behöver i sin tur inte betyda att vi inte känner till undantag som pimpsten och glimmer.

Men, det mest relevanta är trots allt att säga stenar är hårda.

Att säga att stenar är hårda är inte en fördom. Det kan vara en generalisering, något helt annat, och rätt gjorda stämmer sådana väldigt ofta.

Den naturliga våren är ålderns höst

2007-04-18T08:56:00.000+02:00

4 grader ute. Cyklar i yllerock. Möter teknolog i kortbyxor. Jag är så jävla gammal. Eller så är jag konfirmerad men inte han.

Bittra saker

2007-04-12T22:29:00.000+02:00

Min kusin kommenterade att jag var bitter efter påskledigheten. Skumt, känner mig ovanligt munter.

Jag har funderat på bitterhet ett tag. Jag höll faktisk på att halka dit ett tag, liksom på riktigt. Just nu känns det lugnt, jag har ryckt upp mig lite. Men ett tag där kändes det verkligen som om resten av världen åkte iväg i en fräsig sportbil (ja, den här liknelsen tarvar ordet fräsig), medan min lott bestod i att hosta upp dammet de rört upp med däcken. Jag hörde resten av världens hånfulla skratt i vinden.

Nu är jag åter herre på täppan, och jag har perspektiv. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Fördelar andra tycks få är inte nödvändigtvis fördelar. Det beror på perspektiv och kanske belysning. Själv är bästa måttstock.

Sen gör ju lite pengar saker bättre också.

Men alltså, bitterhet.

Det finns bra bittra saker. Kaffe är bittert. Fernet Branca är bittert, liksom Gammeldansk. Och grapefrukt. Det finns även en bra känslomässig bitterhet.

Jag ser mig själv som en rätt munter person, men jag kan ju ha fel. Jag ser mig som en som vill dricka öl och snacka skit, som ser glädje i små pinnar och skönhet i fula fasader. Jag ser mig som en som tar de mindre skojiga delarna av tillvaron med jämnmod. Som har tålamod att fixa världen när den pajar.

Men bitterheten är ett attraktivt sätt att betrakta världen, det kan man inte förneka. Det är stor humor den. Det finns stor humor i att bli skitlack och flippa för småsaker också. Utjgjutelser, askul.

Jag har bestämt mig för att bejaka den delen av bitterheten; jag trivs i den, och jag tror jag kan göra något bra med den.

Räds. Det är allt jag säger.

Ljuvaste hemby!

2007-04-11T10:04:00.000+02:00

Jag har med lätt sinnelag åkt tillbaks till den lilla byn där jag bor. Tillbringade påsken och tiden närmast före den dels på en bondgård där jag drack mycket sprit, och dels på familjens sommarställe, där jag drack mycket sprit.

Med mig på resan hade jag dator och ett uppdrag som jag fick två dagar innan jag åkte och som jag inte kunde tacka nej till. Massa pengar, ganska enkelt jobb. Bra mycket mer lättförtjänta pengar än att åka landsbygden runt och göra fantastiska reportage med vänsterhanden, som jag annars gör.

Problemet är att limningen höll på att gå upp, skitmycket jobb som liksom skulle göras samtidigt, samtidigt som den rent exeistentiella administrationen, eller vad man ska kalla det, tog jäkligt mycket tid. Spelade på Kalmar nation här i hembyn nån vecka innan jag drog, då nån gång började min rygg- och axelmuskulatur samlas och demonstrera med stora plakat utanför högkvarteret. De skrek slagord också, och eldade upp saker. Precis när grindarna givit vika för grovarbetarnas vrede och de inlett stormningen av själva byggnaden (och knutit snaror åt VD och Vice VD) så satte jag och fästmö oss i bilen och åkte mot våren i Småland.

Nack-, rygg och axelmuskulaturen knorrade lite, men drog sig tillbaks. Hörde en rutmuskel, antagligen den lilla, mumla något om kollektivavtal och de nya EU-reglerna om arbetstidsbegränsning.

Nu är jag tillbaks. Jag har vaknat på nätterna på västkusten med kramp i nackhelvetet flera gånger, allt sånt som borde varit borta med vinden är tillbaks. Eller kvar. Och jag har blitt sjuk. There´s something rotten in the state of Denmark.

Det finns nog bara en lösning på problemet. Den består av flera mindre delar.

Träna mer igen. Jag har blivit fet. Och det går visst att inte ha tid att träna. Jag har jobbat dag OCH kväll, hitta tid att träna då, dietist-jävel!
Äta rättare och lite mindre och kanske, men det är inte säkert, dricka mindre.
SKAFFA ETT JÄVLA JOBB! Och klipp dig, för i helvete. Du ser ju ut som en jävla hippie.
Allvarligt, maken till slapphet har jag aldrig sett! Tror du någon ska hoppa fram och GE dig ett grymt jobb, eller vaddå? Jag ska berätta för dig att inget är gratis i den här världen - there is no such thing as a free lunch! Vill du ha något här i livet så måste du ut och ta det. Varför skulle någon betala dig för något om de inte vet vad du kan? Och du är ju så uppenbart inte lämpad för att frilansa, "många bollar i luften" - my ass! Du kan kan ju koncentera dig på knappt en sak!
Alltså, jag säger det här för ditt eget bästa, ta det inte som kritik.

Nu ska jag jobba. Skönt att vara tillbaks. Jag har saknat min bloggert.

Nämenvaff...!

2007-03-23T09:02:00.001+01:00

Ibland undrar jag hur det funkar. Satt på dass i morse och läste kulturdelen, och insåg plötsligt att jag ganska högljutt nynnade på den amerikanska nationalsången.

Jag fattar inte varför. Funkar min hjärna som ett lyckohjul, som slumpvis plockar fram saker som någon gång lagrats i den? Associationer till inget?

När jag letar efter information jag behöver så är den nästan aldrig där jag såg den senast.

Hzz.

2007-03-22T10:08:00.000+01:00

Inferno, Ekebyfältet i mars, Purgatorio, Paradiso.

There you have it.

Stopp och belägg!

2007-03-20T15:04:00.000+01:00

Nu har min kusin Lybban en blogg. Här är en länk.

Det ska bli kul att se vad han skriver om.

Ach, das Humor!

2007-03-16T17:53:00.000+01:00

Kände att jag var tvungen att ta med en sak här. Klicka på följande länk. Gå ner en bit på sidan och få den att visa alla kommentarer. Ania Hartmans är obetalbar.

Rätt gott, har lagat det nån gång när jag hade mer oxfilé än tid. Men vad fan blir inte gott med mängder av gorgonzola och grädde?

Kanske höjden av omoral?

2007-03-15T10:38:00.000+01:00

Nu är det bekräftat. Läste i blaskan idag att CSN fått in mer återbetalade pengar än man beräknat. Du kan lita på att om du intervjuade någon därifrån, så skulle de få det att framstå som något bra – kanske skulle de säga att detta är mycket goda nyheter, det tyder på att svenska folkets betalningsförmåga är ännu bättre än vi vågat hoppas på – och då hoppades vi ändå i en massiv högkonjunktur – och så vidare.

Jag tycker det är något helt annat, men det kanske du redan förstått.

Under lång tid har regeringar ivrat för att medborgarna ska studera vidare efter gymnasiet. Samtliga verkar vara idealet, men redan nu är vi i faktiska siffror uppe i ungefär hälften.

Orsaken sägs vara kunskapssamhället, vilket vill säga att när Sverige inte kan konkurrera med brawn, så får vi konkurrera med brain. Eller som Far skulle sagt: det man inte har i huvet får man ha i benen. Fast tvärt om. Vi har det för bra för att orka använda benen.

Så lyder propagandan.

Eftersom utbildning – all utbildning – verkar tillskrivas någon sorts egenvärde, så är det svårt att oemotsagd peka på sanningen. Sanningen är att högskoleboomen till stor del är en åtgärd för att putsa arbetslöshetssiffrorna.

Jag tänker så här:

Att utbilda människor i offentlig regi är naturligtis inte det enda sättet att skapa kunskap. Det är inte nödvändigt att gå Hur–mycket–vinst–går–vi–med–per–bananlåda–programmet vid Bananhögskolan i Buggehult för att räkna vinst på bananlådorna, det går jättebra att lära sig konsten av Bananmästaren vid Chiquita i Kajskjul 102 i frihamnen i Götlaborg.

Enorma mängder av utbildningsplatser leder till specialisering, vilket leder till att många som är lämpade för ett jobb faller i ansökningsprocessen på rena teknikaliteter; de missade Bananhögskolan. Specialiseringen förutsätter också att man ska veta vad man vill redan vid 13 års ålder.

Att utbilda folk sönder och samman är heller inte bara entydigt av godo. Risken finns att man inte bara ger människor möjligheter. Man ger dem också höga hästar att sitta på. Folk blir bra självmordbenägna om de har 200 poäng i sociologi, men i slutändan ändå bara får ta datakörkort i AMS regi.

Säger staten – som vi ju vet vet bäst – till lättpåverkade ungdomar att de ska läsa vidare, så gör de det. Staten har tolkningsföreträdet till arbetslöshetsstatistiken. Själv gick jag ett år på en utbildning som spåddes fantastiska möjligheter, men hoppade av. På den tiden tjatade offentligheten om att man skulle läsa vissa utbildningar. Mina kursare som fortsatte var tvungna att välja mellan arbetslöshet eller att läsa vidare när de var klara, det fanns knappt ett enda jobb. Det är mycket vanskligt att ge såna rekommendationer, och därmed moraliskt tvivelaktigt.

Vidare: Säger staten att vi i jämlikhetens namn ska ha ett system med studiebidrag och studielån för att minska den sociala snedrekryteringen, så tar folket lån. Kommer någon dessutom från en miljö där alla har läst och lånat, så tar de lånen utan att tänka på hur reglerna för återbetalning ser ut, särskilt om de är 19 år.

Ett ovedersägligt faktum är också att ekonomin i den högre utbildningen dödats. Det skryts om att vi lägger mest pengar i världen på forskning, utan att det nämns att samma stat som ger pengarna med högern, tar tillbaks dem med vänstern.

Så sker inte bara med forskningsanslag, utan även med till exempel lokaler. Exemplet Uppsala: staten ger anslag för hyra av lokaler, som universiteten tvingas hyra av ett statligt bolag. Bolaget bildades genom att lokaler som Universitetet ägde lyftes ut och sattes i ett bolag. Staten ger pengar, men tar tillbaks en stor del av dem genom ett vinstdrivande bolag. Vinsten i det bolaget betalas alltså av staten själv och på medborgarnas bekostnad.

En annan sak är att kvaliteten har sänkts något oerhört på utbildningarna ju fler som börjat läsa, och en kombinerad arbetslöshet och hög kvot av högutbildade leder till inflation. Den omhuldade utbildningen blir plötsligt inte mycket värd, förutom att ungdomsperioden förlängts med några år för den som läst – vilket visserligen ligger helt i tiden.

I slutändan är det många som känner sig lurade. Jobben är färre än väntat och summorna CSN vill ha är fullständigt oproportionerliga mot vad låntagarna tjänar.

Det värsta är att sossarna spelat med det hela. Runt resonemangen för utbildning är det lätt att stänga vattentäta skott av sosseretorik. Det är som att hälla vatten på en gås att angripa dem, men retoriken bygger på teoretisk moral, inte praktisk. Försvaret går att bygga, men det är inte det rätta.

Sanningen är att man haft att välja mellan att en enorm ungdomsarbetslöshet bekostas av det allmänna, eller att dölja den genom att skuldsätta en hel generation. Man valde det sistnämnda, och redan hamnar mängder av CSN–skulder hos kronofogden.

Det är mer cyniskt än all borgerlighet i klump.

En fördel med offentlig verksamhet, till skillnad från affärsmässig, är just att den inte måste gå med vinst. Det finns saker som måste få kosta, och det finns saker som bara kostar. Många av dessa är investeringar i framtiden, inte slöseri. Att försöka driva vinst för att täcka dessa kostnader är en chimär.

Ser staten ett egenvärde i att medborgarna utbildar sig – ge dem hyggliga låneförmåner och bra utbildningar. Vill staten se mer och bra forskning – ge inte pengarna framför folkets ögon, bara för att ta tillbaks dem när strålkastarljuset släckts.

Hyckleri. Den politiska korrektheten och mediemässigheten verkar ha gjort att det enda viktiga är att en verksamhet går att framställa som bra med rätt journalistiska vinkel. Det är det enda försvar man behöver kräva av sig själv.

Sen kan det finnas tusen andra vinklar, men dem skiter vi ju i.

När CSN går bättre än väntat, så betyder det att tumskruvarna dragits åt ytterligare. Med löften om mjölk och honung lockas du av den politiska aristokratin att belåna din framtid. Tror du att det bara är för din egen skull så är du naiv.

Medan du letar efter mjölken och honungen drar någon sin stickert någonstans i skuggorna och kilar prydligt in den mellan dina revben.

Ibland blixtrar det fan till.

2007-03-13T11:27:00.000+01:00

Läste härförleden att Nätet håller på att ta slut. Vi skickar numera porr med så oerhört många bytes och bits i, fram och tillbaks mellan Ougadougo och Klässbol, att det behövs ett bättre kablage, mastigare servrar och säkert en hel del annat som jag inte begriper mig på. Annars kan det liksom gå i stå, Nätet.

På det hela taget är det ett ganska känsligt system. Rotservrar kan slås ut, och efter vad jag förstår så är de mycket viktiga, om inte absolut nödvändiga, för att porren ska komma fram när du skickar den.

Vissa försöker till och med paja dem med flit, rotservrarna. Man pratar om något tillfälle nyligen när tre av ett större men ändå lite förskräckande litet antal såna slogs ut. I en ondskefull attack.

Man skulle säkert bäva om man bara gitte. Kors, ett sådant elände de skulle kunna ställa till med. Vi behöver ju Nätet till viktiga saker, utöver skickandet av porr och putslustigheter till skrivbordsslavarna. Och då slog det mig.

Vore det inte en fantastisk idé om alla kontakter med staten kunde skötas via samma kanal?

Kanske via en statlig e-postadress, ohackbar och omöjlig att skicka till för andra än statliga myndigheter? Kopplad till personnumret, måhända. Enkelt för banker och försäkringsbolag också.

Man bygger helt enkelt ett nytt nät, skilt från det vanliga, som medborgarna har tillgång till på något vis, kanske genom fingeravtryck eller så, där de kan handha sina myndighetsliga kontakter. Alla bidrag, skatter, socialförsäkringar, läkartider - allt.

Det vore alldeles möjligt.

Och helt fruktansvärt.

Jag kände hur Bodström stod bakom mig och viskade i mitt öra. Ja, jag kände doften av hans rakvatten och dagens med Ramlösa.

Ämnen?

2007-03-09T17:40:00.000+01:00

Nu har det blivit sådär ijallefall. Jag sprudlar ur mig mitt liv i sporadiska stroboskopblink. Slumpvis åsikter och motgångar.

Jag skulle avhandla annat, hade jag tänkt, tror jag. Sammanhållet i klump. Som de som skriver om mode, bara mode; eller de som skriver om musik, bara musik. Jag kan ha för många intressen för att vara sån, eller jag hoppas att det är det och att jag inte bara är... tom. Hzz.

Jag blir snabbt uttråkad. Konsekvens är enformigt. Men det är ju det som är bloggarnas knep - skaffa dig ett ämne du kan bli lokalauktoritet inom, bestäm var du vill ha ditt revir och pinka, pinka, pinka.

Ett konto hos AdSense är också bra, då får man in nån krona när besökarna börjat strömma in. Möjligen kan någon som visat sig kunna skriva om samma ämne dag ut och dag in med någorlunda kvalitet få en anställning som nån sorts skrivo - möjligen. Mycket talar emot. Internet och IT och datorer i allmänhet har fött gör-det-själv-kultur inom flera områden. Musik till exempel. Skivkontrakt blir allt mindre en nödvändighet, man kan starta eget bolag och spela in ute i skogen på en laptop om man vill.
Bloggören är motsvarigheten: den där medborgarjournalisten man pratar om, och ingen är nog särskilt intresserad av att betala en sån.

Man kan fråga sig varför man gör det egentligen. Och jag undrar hur många bloggar som faktiskt har besökare. Den här har det till exempel inte.

Giftskåpet?

2007-03-08T14:53:00.000+01:00

Kollade in de Sade på bokhandeln. Roade mig med att reagera på expeditens bersvärade uppsyn med en air av absurd avspändhet, som om det normalaste som finns är att läsa de Sade. Det är det nog inte, men normalitet har aldrig, tro det eller ej, varit något jag ansett som eftersträvansvärt.

Detta kommer av Vertigo, naturligtvis, läs bara inlägget under detta. De har nyöversatt och givit ut de Sade. Honom har jag velat läsa i säkert femton år, sedan jag läste om honom någonstans för länge sen. Jag har bara inte kommit mig för.

Jag bläddrade lite i De 120 dagarna i Sodom (oui, regardez le titre!) och Filosofin i sängkammaren. Ställde tillbaks dem. Pornografi är så banalt.

Någonstans är skriven pornografi i bokform rumsren. Är det bara jag som tycker det? Varför är det så? Har det att göra med att ingen faktisk person utnyttjas när allt är fiktivt? Nja, jag tror inte konsumenten går igenom den diskussionen i sitt huvud.

Förlag kan utan tvekan ge ut den och kalla den erotik, den står inte högst upp i tidningsstället på OKQ8 för det. Ändå är det samma företeelser som skildras, men i litteraturen ofta mångfalt grövre; skrivna perversioner frodas i det finrummets giftskåp, bild och film ligger i gränden under en skitig filt. de Sade är fortfarande pornografi, om än marmorerad med en över 200 år gammal idédiskussion som är intressant i sig.

Jag vet inte. Jag ser liksom bara en funktion med pornografi. Den är inte särskilt subversiv. Kanske har jag fel när jag tror att det finns sådana tankar bakom utgivningen.

Jaja. Jag är ändå glad att den finns där.

Boktipset från Helvetet

2007-03-07T21:37:00.000+01:00

Kuriosum.

En vanlig tisdagsdag, jag satt på kontoret och gjorde inget särskilt. En vänlig själ stack till mig en bok, en av Vertigos utgåvor. Han ville inte ha den hemma, sade han, ty den väckte inom honom ett så starkt obehag, att han inte ens ville se boken bland sina andra.
Kanske trodde han att den skulle färga av sig på de volymer som stod intill. Jag vet inte.
Boken i fråga är målande betitlad Nekrofilen. Den var en gång författarinnans debut och en förnämlig debut får man säga att det var - precis lagom kort för en debut och precis lagom genialisk. Jag läste några sidor och jag fjättrades till en värld jag nog hoppats inte fanns.
Äcklet knöt samman trachea. Larynx kändes som en kvävande tjock massa av idisslat kött, och esophagus liksom bubblade. Av avsky. Och av fascination.

Gabrielle Wittkop har täckt sida upp och sida ned med liklukt, och fått den att framstå som nästan åtråvärd. Det är ljuv poesi av ruttet kött. Det är något så otroligt vackert som uttrycker något så fullkomligt vidrigt, att man nästan tvingas omvärdera själva styggelsen som koncept.
Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att njuta av något avskyvärt. Jag har inte på länge blivit så uppryckt och utslängd ur själens herrturk av självömkan.
Jag vill ha mer. Jag måste bättra på min franska, det står tydligt. Det måste vara ännu vackrare på franska.
Skingra opiumdimman. Jag kan vara på väg tillbaks.

Rage... increasing....

2007-02-16T13:15:00.000+01:00

Asså fan, det kommer ju tillbaks!

Bolagsverket har åter utövat sin myndighet. De har viftat med storkuken. Senast skrev jag sju namnförslag på mitt företag till dem, rangordnade efter hur mycket jag gillade dem. De hade väl tröttnat på att leka katt och råtta (jag är råtta) med mig vid det laget och bestämt sig för att ge mig godkänt på ett namn. Jag hade sex rätt bra (så känns det iallafall nu) och ett dåligt, rangordnat som nummer sju.

Ja, ni förstår. Det sista var med som ett skyddsnät, något av de bra förslagen borde ju gå igenom, tänkte jag. Nix pix. Bara Politix.

Det finns så mycket godtycklighet i myndighetsvärlden. Hypotetiskt läseboksexempel: Ponera att jag har en idé om att företaget ska heta Träskfläsk Nagelvård. Redan finns företag som heter Träskfläsk Planhyvelssliparna och Träskfläsk Maseratittrimning. Två redan, alltså.
Domen faller: namnförslaget saknar "särskiljningsförmåga" (bara att de använder styggelsen "särskiljningsförmåga", vad fan är det för ord? Ett ord kan inte ha en förmåga till särskiljning. Jävla cp:n.)
Sen faller de på sin egen logik hela tiden. Om två företag redan har namnet, varför skulle då ett tredje hindras att ta det? De har ju uppenbarligen redan låtit två företagare använda det, vari ligger rättvisan att hindra en tredje?

Jag pratade med handläggaren i telefon förut och förde ett liknande felresonemang på tal. Varför blabla om blabla, frågade jag med glasklara och okrossbara kevlarargument bakom mig. Hon fnissade lite, och sade "för att vi har det". Jag fick aldrig användning för argumenten.
Jäkligt skumt, hur kan man sitta på en maktposition och sova gott om nätterna när man motiverar sina beslut med ett "för att vi har bestämt så?"
Om någon berättar för en att man resonerar fel, så borde väl varje någorlunda vettig människa erkänna att någon annan kan ha rätt, och inte bara säga "vi bestämde så"? Varför? Därför.

Jävla irriterande.

Välkommen till guldgrisens år

2007-02-05T10:09:00.000+01:00

Vi har fått en första smakbit av det första året. Det är guldgrisens år, läste jag nånstans. Jag är förtjust både i fläsk och i guld, så det bådar ju gott. Kanske är det i år jag blir rik. Om man vill ha sina barn rika, så är det i alla fall i år man ska föda dem.

Synd, eventuella kommande battingar, ni får leva halvfattiga som jag.

Året har på tal om det börjat fattigt. Mycket fattigt. Det är en hel del i tillvaron som måste ändras på. Jag måste till exempel börja tjäna pengar. Det är något jag inte alls ser fram emot. Har aldrig gillat tanken på att arbeta.

Jag är född i fel tidsperiod. Jag är varken åttiotalist nuförtiden eller försörjd av ett generöst apanage från en rik moster för några hundra år sedan. Hade tärningen fallit åt alternativ ett så hade jag inte varit en sån jävla slashas, utan fötts helt utan förmåga till självkritik. Då hade jag bara vetat vad jag ville ha, och tagit det. Hade utfallet varit sådant att jag haft det hett åstundade apanaget 1789, så hade jag kunnat sitta vid mitt klavikord och fila på små menuetter. Eller vad man nu filade på 1789.

Nu filar jag här. Jag har filat rätt lite hittills i år. Mina vänner också. Jag spår guldgrisens år att innehålla bloggens död och avmoderniserande, förutom min kommande rikedom.

Skål.

Herr Kyrklund, vågar jag anta...?

2007-02-01T14:18:00.000+01:00

Willy Kyrklund. Namnet har för mig alltid varit laddat med mystik. Författare som knappt syns annat än genom sina verk väcker min avund. Om jag själv skrev en bok så skulle jag antagligen vilja att folk visste om det. Som fan.

Jag erkänner villigt men lite sorgset att jag inte läst honom. Fråga mig inte varför, det är säkert oursäktligt, men det ligger än så länge framför mig. Liksom Torgny Lindgren. Jag ser fram emot det, kanske överskyler det detta mitt brott mot allt som kan kallas anständighet.

Nu har jag utan att läsa honom fått ta del av hans visdom, förvånansvärt nog genom televisionen. I ett tv-program.

Intervjuaren ställde frågan om det var sant att han börjat röka vid 40 års ålder. Willy Kyrklund svarade att nog var det så.

Man skapar sig ett behov, sade Willy Kyrklund, ett behov som kan tillfredsställas. Det fyller en funktion, fortsatte han, när allt fler behov inte längre tillfredsställs.

Kontroll.

Det är precis de orden jag försökt leta efter, fast då har det gällt kaffe. Det är inte bara gott - det fyller ett behov som jag själv skapat. Det är inte bara psykologiskt rent fantastiskt, det förhöjer också njutningen av själva drycken en hel del.

Jag har lång väg att vandra innan jag kan uttrycka min visdom i maximer. Som Kyrklund.

O, längtan...

2007-01-18T15:29:00.000+01:00

Ägodelar har aldrig varit något jag lagt värst mycket vikt vid. Iallafall inte intellektuellt. Jag vill till exempel inte ha en dyr TV eller så. Många andra tycker ju att sånt är the shit. (Lägg märke till räddningen här; jag skrev intellektuellt. I själva verket är jag säkert lika galen i att äga som alla andra.)
Nu har jag iallfall investerat i en kamera. Den var rätt dyr. Men jag har tänkt använda den i jobbet, och då betalar den sig liksom. Förhoppningsvis. Och så skapar den saker. Den ger mig produkter, den lär mig något. Den producerar. Jag blir kreativ. En TV konsumerar. Försvarstal, jojomen. Tvingade man kameran och TV:n att slåss till döden, så skulle TV:n få bita i gräset.

Iallafall. Kameran är helt ny på marknaden, och svår att få tag i. Företaget ska skicka den när den kommer in, när nu det blir. Jag har redan betalat och nog väntat en månad. Och har säkert minst en vecka kvar. Jag längar verkligen. Jag hatar att längta.

Längtan är att eftersträva en tid som inte är nuet, och därmed att nedvärdera det du just nu gör. Det är bara fel, helt enkelt. Livet är för kort för att längtas bort. Jag vill inte. Dels har jag ingen naturlig fallenhet för längtan, trodde jag, liksom jag inte har någon för att planera framtiden. Dels vill jag surfa på nuet. Insmord i nu och närvaro.

Se fram emot är okej, men när det blir längtan av det hela, så betyder det att du antingen har konstig livssyn, eller att nuet är dåligt.

Helst av allt skulle jag vilja göra saker när de föll mig in. Tack, samhällshelvete för att jag inte får det.

Jag vill ha kamerajävlen, men satans jävlar som tvingar mig att längta.

Sjukt trött...

2007-01-16T14:31:00.000+01:00

...på det viktigaste av allt. Miljöhelvetet. Konstigt. Man borde ju outtröttligen sträva.

Diskussionen har ju de senaste åren stått mellan de med skägg, vilka påstår att Harmagedon är här, och de utan, som hävdar att naturen bara blir glad av lite mer koldioxid enligt devisen "what doesn´t kill you makes you stronger" (vilket jag alltid velat experimentellt säga till någon som suttit i koncentrationsläger eller utsatts för hemska övergrepp som barn).
Skäggen har numera överhanden i debatten, de skägglösa har måst vika sig för överväldigande bevisning. Nog fan har vi väl ställt til med den hör skiten själva?
Säkert har vi det. Men om man som en jävla amatör tänker att den senaste istiden började för uppåt kanske 100 000 år sedan, och slutade för kanske 10 000 år sedan, så kanske uppvärmningen fortfarande fortgår?

Oh, death.

2006-12-18T09:42:00.000+01:00

Jänkarna ha börjat diskutera huruvida det verkligen är humant att ta död på sina medmänniskor med giftinjektioner. Intressant.

Frågan är felställd. 'Är det humant att ta död på sina medmänniskor' är den korrekta ordalydelsen, och svaret är naturligtvis undantagslöst nej.

Och nej igen, det spelar ingen roll om det är en mördare eller våldtäktsman eller Adolf Hitler, det är i grunden alltid fel. Sen är det ju såklart väldigt praktiskt i vissa fall.

Jäkligt intressant fråga ändå, det där med humana avrättningar. Jag får en känsla av att de upplevs som humanare, ju mindre synlig åverkan bödlarna gör på kroppen. Antagligen tänker de säkert också att modernare metoder som gift och elektricitet är mer humana än de gammaldags och grisiga som rådbråkning, hudflänging och stegling.

Problemet med amerikanernas moderna sätt är att folk inte alltid tycks dö som det är tänkt. Alldeles nyligen injicerade de giftet in i muskeln på en dödsdömd, det kan nog milt sagt upplevas som obehagligt. Över huvud taget måste allt som drar ut på själva avrättningen betraktas som tortyr. Tortyr är än mindre accepterat än dödsstraffet. Att grilla dödsdömda med starkström är inte heller humant. Folk överlever. Folk tar eld. Folks ögon hoppar ut. Det kan ta tid. Gaskammare? Herregud.

Om de nu nödvändigtvis ska ta död på folk, så kan de väl göra det på ett bra sätt. Använd en beprövad metod, den kanske mest effektiva som finns. Bygg en giljotin. Hugg av dem huvudet. Det går fort som fan, ingen hinner lida. Fysiskt.

Denomen

2006-12-14T14:50:00.000+01:00

Vi är för många nu. Originalitet är en omöjlighet.

"Du är unik", skrymtar flickpressen. Min röv!

Kom på valfri bra idé, och tio personer har pissat i det hörnet före dig.

Leve revolutionen

2006-12-14T14:31:00.000+01:00

Jag vet inte varför, men min antipati mot statliga verk är stark.

Jag antar att jag har ett problem med auktoriteter. Jag vill välja mina auktoriteter själv. Dessutom, säger mig magkänslan, vill jag nog få ut något av auktoritativitetsskapet, av min egen underlägsenhet.
Säg till exemel att jag jag har en chef. Jag tillåter nämnde chef att bestämma över mig, eftersom han/hon antagligen har makt över min lön och min fortsatta anställning. Vidare kanske jag tar råd av någon jag beundrar. Jag får stoppar in mina växelpengar i apparaten, men får ut något på andra sidan. Kanske en Snickers. Eller en kopp kaffe.

Statliga verk utövar makt, utan att du kan välja bort den. Dessutom får du oftast inget tillbaks. Tji Snickers. Att diskutera med ett statligt verk är som att skalla in sitt namn i ett berg. De som arbetar på dem är bittra horor som med näbbar och klor försvarar maktpostitionerna de slickat så mycket röv för att nå upp till.

När revolutionen kommer - och idag skulle jag må jävligt bra av lite revolution - så ska verken ställas mot väggen. Bolagsverket enkannerligen.

En sista cigarett. Pang.

Ack döden...

2006-12-12T11:26:00.000+01:00

... är en faslig björn. Jag brukar säga det. Det är Bellman. Om det verkar konstigt, björnar är väl inget man går runt och är rädd för, så finns det en förklaring. Björn, det är slang för en skuldindrivare. Det är träffande. Jag gillar det mer och mer. Betala ska du.

Funderade på döden igår, helt enkelt för att min farmor dog under kvällen. Det är lustigt vad vi avlägsnat oss från den. Jag tänkte på Bellman. Alla barn på den tiden, en tid som nästan känns modern, dog som flugor. Alla andra också. Som flugor. Kellgren var lungsjuk hela livet. Tills han dog. Döden fanns inpå knuten från vaggan till graven. För alla.

Vi lever länge, vi. Vi lever längre och längre. Det känns nästan löjligt avlägset att vi ska dö. Men innan man vet ordet av står väl man där och slantar upp. Det ska jag tänka på idag.

Hon var en rekorderlig kvinna, farmor. Hon är saknad.

Let us cavort like the Greeks of old!

2006-12-11T10:54:00.000+01:00

... you know the ones i mean ...

Into the void. En mjuk bindel i tovad ull över den där irriterande delen av medvetandet som plockar upp omvärlden och placerar den inuti mig. (Inuti! Jag upplever det som en våldtäkt.)

En sån bindel jag vill jag åt ibland. Som förra lördagen. Dunderfylla. Den är istället för ett raseriutbrott. Djupt marinerad i gifter fortsätter man leva och verka, men utan att hjärnan tillåts lägga sig i. Det är inte helt olikt ett zombietillstånd. En tillvaro som högljudd och påfrestande levande död som inte kan cykla särskilt bra. Skönt. Sjukt självdestruktivt också.

Det känns inte lika bra i efterhand. När tiden accelererar med stigande ålder, så blir den för värdefull för att tillbringas gallbakis. I all fall tycker jag att det bör bli allmer sällan. Nu, efter att det kontinentala drickandet gjort sin entré, så kanske man medvetet borde lägga ner svennebananmodellen och bli askalas en gång i veckan.

Fast. Ändå. Hm. Om det är en allmän trend i samhället, så slipper jag ju få cirros ensam.

Å andra sida räcker de donerade levrarna ingenvart alls. Särskilt inte med den satans nollvisionen.

L´agent double

2006-12-11T10:43:00.000+01:00

Det finns många Eva M. på Google. Jag hittade snabbt en Eva M. Castro, en Eva M. Sevick-Muraca och en Eva M. Schröder. Vad för ont jag gjort någon av dem, det vet jag rakt inte alls.

Kanske får jag söka svaren till att hela världen kämpar för min undergång annorstädes.

Hm.

2006-12-10T10:30:00.000+01:00

Eva M. hette alltså min nemesis i det första inlägget om Post- och Telestyrelsen. Igår kallade jag henne Eva S. Det kom till mig igår när jag bestämt rullade ett bowlingklot ned i rännan. Undrar vilka förträngda minnen som ligger bakom denna kuriösa sammanblandning.

Lustigt nog är jag nästan säker på att jag haft en Eva M. i min klass någon gång. Jag vet inte vad ni tycker om mystiken, men jag anser nog att den tätnar.

Nå.

2006-12-09T17:09:00.000+01:00

Värst vad man var fylld med negativa känslor, då. Värst vad man bestämde sig för att spy ut alldeles privata känslor över denna blogg - tänkt att vara mer åsikter än dagbok - då. Men vissa saker kan man inte säga. Utloppet kommer genom att tankarna formuleras, antingen i ord eller genom att man slår knogarna sönder och samman mot väggar och inredning. Sedan jag blev ägare till min egen bostad känns det sistnämnda inte lika lockande längre. Knogarna gör ont, det är äckligt att torka blod och det blir jag som får laga det jag slår sönder. Att prata om det var inte ett alternativ. Delade kval är inte halva.

Det hjälpte, skrivandet. Jag har helt slutat bry mig. Naturligtvis önskar jag fortfarande Eva S. helvetets alla kval, vare sig hon bara gjorde sitt jobb eller inte. Man har alltid ett val.
Jag väljer att tolka händelserna som att hon personligen valde ut just mig. Att hon för någon sorts personlig vendetta mot mig. Jag hade en Eva i min klass i skolan, kanske har jag råkat tillfoga henne oavsiktlig harm? Minns inte vad hon hette mer än Eva, men eftersom S är svenskans vanligaste bokstav så är det möjligt - kanske till och med högst troligt - att hennes efternamn började på just bokstaven S.

Eva S!

***Texten här är censurerad i efterhand p g a skamkänslor. Det var en Shakespearepastish, ibland undrar jag hur jag tänker.***

Exit Hamlet.

piiiiiiip

2006-11-30T22:31:00.000+01:00

jag tänker mig till exempel en längdhoppare. åratal av träning, allt mynnar ut i den där tävlingen. allt skall ta sin början i det där hoppet.

det känns långt. det är det. det är mycket långt. längdhopparen vänder sig om. en halvmeter, ser det ut som, över världsrekordet, världsrekordet som sattes i medvind.

den där sekunden känns som fallet mot säker död, men sen höjs en flagga och sekunden är över.

fel flagga. övertramp. en halv centimeter. men övertramp.

otroligt överdrivet, kanske. men jag har nog nästan aldrig varit så besviken förr i mitt liv. och jag får mer eller mindre skylla mig själv. jag undrar hur många jobb jag sökt i mitt liv. det är inte otroligt många, kanske på sin höjd 30. inget av dem har jag väl egentligen velat ha. men en dag fanns den där, en annons om en plats som var min. en fråga om ett svar som jag hade. en pil mot en dörr jag ville öppna.

jag har nog aldrig verkligen varit noggrann på riktigt förut när jag korrekturläst ett sådant brev. nu var jag det. minutiös. och varje ord var läst och lagom.

idag skickade Eva M på Post- och Telestyrelsen tillbaks det till mig. det var öppnat för att de skulle kunna hitta min adress. jag hade tänkt på allt, men enligt Eva M på Post- och Telestyrelsen satt på ett frimärke för lite. eller ett, det skulle kosta 15,50 att skicka två A4-ark inom stadens gränser.

jag undrar hur många brev det händer. jag kan ärligt säga att det aldrig hänt mig förr. jag måste ha underfrankerat en miljon brev. inte fan har Eva M skickat tillbaks de mindre viktiga breven.

diskvalificerad. någon vill inte ens ha mig med i matchen. när jag för första gången verkligen ville vara med. när jag för första gången kände att jag kunde.

Eva M. om du läser det här: ta gift.

Eine kleine minuten, porfavor

2006-11-29T10:16:00.000+01:00

Jag talar till alla som läste barnkkunskap i åttan.

Maslow, det är allt jag säger. Maslow. Han hittade på en behovstrappa. När jag tänker på hur livet är beskaffat, så återkommer jag ofta till den idén. Den är mycket intressant.

Så här funkar det. Först vill reptilhjärnan ha sitt. Den vill ha luft, annars går det åt helvete. Sen vill den ha vatten och mat. Check. Sedan trygghet, därefter social gemenskap. Näst överst i trappan kommer uppskattning. När vi fått det, så börjar vi gnälla om rena lyxproblem, som till exempel självförverkligande.

Men sen då? Slutar det där? När man skrattat sig hela vägen till banken i sin guldbil, helt galet självförverkligad, formligen täckt av skitbra sex och kolibripastej, är man nöjd då? Det vore ganska underbart. Om det liksom gick att nå målet. Där all törst är släckt, där alla behov är tillgodosedda. Nirvana.

Om det gick, då jävlar fanns det en anledning att lägga på ett kol och verkligen sträva.

Som är fallet med de flesta skrivbordsempirister, så föll nog Maslow på förenklingsgreppet. Alltför förenklade teorier är tämligen värdelösa. Jag känner mig inte så trygg, men förverkligar mig själv lik förbannat. Kanske förespråkade inte Maslow en bokstavlig tolkning av sin trappa.

Nå, lasternas summa förutsätts ofta vara konstant, men är det så att summan av lidandet också i någon mån är det? Även om du kämpar dig uppåt, så hittar den förbannade hjärnan på något att må dåligt av? En trist tanke.

Hoppas inte det är så. Men man undrar ju ibland.

***

Maslows trappa, läste jag, används nu bara i PR-sammanhang, av människor som horar inom PR. Eftersom PR är Satans påfund, så tycker jag att vi glömmer det här. Så. Nu är det borta.

Haha, nu har du läst ända hit, hoho, jag stjäl din dyrbara tid.

Varför?

2006-11-29T09:50:00.000+01:00

Varför är nutida, kristen musik så jävla dålig? Råkade av olika anledningar höra en del av en musikal av en frikyrklig kompositör från Göteborg. Så otroligt dåligt. Eller, det var kanske av fantastisk kvalitet om man är insatt i genren, men jag kan ju ta mig friheten att vara en smula subjektiv. Alltså: så riktigt, jävla grundmurat tokdåligt.

Det är som en fullständigt strömlinjeformad, framgångsteologisk, muzak-är-vår-herre-inspirerad gröt av gospel vit som snö och... skit. Som om Deep Blue tolkade Marvin Gaye. Som synkoperat kopieringspapper. Som om Carl Bildt spelade blues, som bluegrass med syntbanjo.

Tragiskt nog är det oftast oerhört duktiga musiker och fantastiska sångare som hållit på sen barnsben som ägnar sig åt skiten, kyrkor är ju en av få instanser där musik faktiskt används och där musik kan vara en sysselsättning på högre än hobbynivå.

Men antingen Gud eller kristna hatar förändring. De tycker att det där trevliga svänget som virkade tofflor kan vicka i takt med räcker gott.

Kan det vara att kristna samfund, sektklassade eller ej, inte riktigt lyssnar på resten av världen? Något konserverar dyngan.

Konsumismens konstanta blåsningsskräck

2006-11-24T11:24:00.000+01:00

Jag är i färd med att köpa en kamera. Det var en riktigt hal snubbe som fick mig att bestämma mig, och hala snubbar vet att vända på slantarna så att den blankaste sidan hamnar uppåt. Det finns bara fördelar. Jag får en semiprofessionell kamera, och skattemässiga fördelar.

Bara att slå till, alltså. Gå in i en affär, säg "En semiprofessionell digtal systemkamera, tack."

"Får det lov att vara en påse?", kunde expediten svara.

Så gör man inte nu för tiden. Man måste utvärdera alla kameror som gjorts, av alla tillverkare som finns. Man måste göra den bästa affären. Helst den bästa som gjorts. Nakna brudar som delar ut bärs och pengar. Det är ett sjå.

Jag fick tips om en bra sida på nätet, de verkar vara mycket kompetenta och för alla tänkbara fabrikat och modeller. De har bra priser också.

De gör egna tester av kameror. De flesta får bra betyg. Det vore naturligtvis en dålig affärsidé att försöka sälja kameror med dåliga omdömen, så jag är inte förvånad. Vidare kan man ju tänka sig att de slutar saluföra kameror som de inte tycker håller måttet, och att de alltså inte blåljuger i testerna.

Men jag skulle akta mig, sade någon. De är lite väl positiva. Säljsnack, liksom. Man ska gå till någon elektroniktestsida, gärna flera, och föra noggranna anteckningar. Efter moget övervägande och när kunskaperna om digitalfoto kunde fylla flera årgångar av branschtidningarna, så kanske man kan slå till. Kanske. Helst ska man vänta till nästa år, så att ens hug hunnit svalna och man inte riktigt vill ha skiten längre. Och kanske är det först då man kan göra det korrekta valet?

Stopp ett tag. Ska det vara så? Är det inte säljsnack man vill ha?

Jag vill att någon ska berätta för mig varför jag ska köpa just den där kamerajäveln. Jag vill att vederbörande ska övertyga mig om att jag gör rätt val. Det är försäljarens roll att låta mig slippa min konsumtionsbyxångest. Han ska bli nöjd över att få sälja. Jag ska bli nöjd över att ha fått en kamera. Han ska ha övertygat mig om att jag gjort ett klipp.

Man kan ju inte gå runt och känna sig potentiellt blåst hela tiden.

Freud kastade åt mig något ätbart.

2006-11-15T10:17:00.000+01:00

Bäddade nyss sängen. Stod och skakade täcket, och sjöng Morrisseys Now my heart is full. Det är inget ovanligt.

Då bytte Freud ut ett ord:
"I just can´t explain, so I won´t even try to", blev
"I just can´t believe, so I won´t even try to".

Det var lite läskigt. Det känns som om det stämmer obehagligt bra. Förklara, det går utomordentligt. Analysera allt från tolv håll, och förklara. Det är rent av allt jag kan.

Det som fattas är tron. Naturligtvis menar jag inte i religiös bemärkelse. Jag menar på allt. Livet. Mig själv. Den tro jag trots allt har känns närmast fejkad. Jävligt skum känsla.

Hoppas den går över.

Devantgardet är det nya avantgardet

2006-11-14T12:22:00.000+01:00

Om ni hajar.

Vad avantgardet sysslar med ändras ju med tiden. Ja, så länge de är först, annars är de ju inget avantgarde. Med jämna perioder är neokonservativa föregångare, fastän de är bakåtsträvare. Det är lustigt. Tycker ni inte det?

Jag har länge letat efter ett användningsområde för ordet 'devantgarde'. Jag har inte hittat något jag verkligen gillat. Så jag dumpar det här. På min språktipp.